Ställt oss i kö för utredning - vad händer nu?

Hej, vad bor ni? Förstår att utbudet kanske är mindre i storstäder men bor ni i en storstad skulle jag rekommendera att vända mig till en privat klinik. Mycket kortare väntetider!

Jag hade svårt att bli gravid med andra barnet, inte samma sak som med först. När vi försökt ett år fick vi tid. Då skulle vi börjat med blodprover mm men eftersom det visade sig att jag precis skulle ha ÄL fick jag direkt en spruta att ta för att påskynda det och underlätta befruktning. Testade positivt 12 dagar senare så jag hann inte komma längre. Hoppas ni slipper vänta i kö så länge och lycka till!

Hej,

Vad tråkigt att de inte tar emot så många patienter. Tråkigt även att vara ofrivilligt barnlös. Finns det någon annan gynekologmottagning där du bor? Om inte får man söka öppen specialistvård (vilket fertilitetsutredningar är) var som helst i landet. I storstäderna finns större utbud och i mindre städer ett mindre utbud.

När ni får komma till utredning får du göra ett ultraljud där läkaren räknar antal äggblåsor, läkaren undersöker även mannens testiklar, sedan får man lämna blodprov för att undersöka äggstocksreserv och hormonnivåer. Mannen får lämna spermieprov. Som kvinna får man kansle göra kontrastultraljud av äggledare. Sedan kan olika undersökningar tillkomma beroende på resultat. Utredningen tar olika lång tid beroende på om man hittar något fel eller inte. För oss var utredningen klar på ca 3 månader.

Grattis till kommande bröllopet! Vad härligt! Jag förstår precis din oro och den desperata känslan. Vi är nute uppsatta i kö till ivf och oron släppte lite när vi kom till kön. Hoppas ni får svar varför ni inte blir gravida snabbare!

Jag beklagar verkligen er situation. Jag vet hur jobbigt det är, hur mycket man hoppas och hur livet kan kretsa fullkomligt kring det där efterlängtade barnet. 

Det låter så märkligt att göra utredning på barnmorskemottagning, men det kanske snarare säger mer om processen vi genomgått än vad som är vanligt. Vi bor i Gbg-området, så här söker man till reproduktionscentrum på Sahlgrenska. De har dock långa väntetider också har jag hört. Vi sökte i april och fick komma in i augusti, så i vårt fall var det ingen fara. 

Sen skriver Yonne jättebra om utredningen, så det struntar jag i att upprepa ;) 

Jag förstår pressen. Vi hade också stor press. Enda stabila relationen på bådas sidor av familjen (våra syskon var allihop singlar), långt förhållande bakom oss, stabil försörjning, bra bostad, fin bil, gifta, stor barnlängtan från både blivande mor- och farföräldrar. Vänner, kollegor, släkt och familj frågade jämt, och det gjorde så ont att ljuga. 

Mitt bästa råd är att sluta låtsas. Äter det på dig att de ställer frågan - var ärlig med hur du känner. Vill du inte svara att du är livrädd för att kanske inte kunna få barn och hela den jobbiga vägen ni kanske har framför er, säg bara att du inte vill få frågan mer, att den gör dig obekväm eller gör ont. Jag orkade inte ljuga efter ett tag och var helt ärlig med att vi inte kunde få barn. Jag har aldrig varit med om att stämningen dött så fullkomligt av en kommentar tidigare, jag fick aldrig frågan igen av den som ställt den. 

Jag hoppas att du redan vet att stressen av att gärna vilja få barn men inte lyckas inte försämrar oddsen att lyckas alls. Stress påverkar bara när det gått så långt att du inte längre ägglossar. Din kropp blir inte fientlig på något vis och stöter ut allt som kunnat bli barn på grund av stress, då hade väldigt väldigt få blivit gravida någonsin. Du kan stressa hur mycket som helst i princip. Jag var utbränd och hade inte haft en egen ägglossning på 9 månader när jag blev gravid med hjälp av IVF. Hos oss är det manlig faktor (maken har knappt några spermier), så problemet hade aldrig legat hos mig. Med hjälp av hormoner hit och dit och ett befruktat ägg blev jag gravid med en dotter som nu är 5 månader gammal :) 

I perioder har jag behövt ta avstånd till folk i omgivningen som varit gravida. När det sliter för mycket på dig kanske det är ett alternativ. Inte så att man gör sig till ovän med människor man tycker om, utan bara att du får lov att dra dig undan tills du mår bättre. Följ inte folk som är gravida på Facebook. Utsätt dig inte. Bara pausa. Det är helt ok. Det är en enorm livskris att leva som ofrivilligt barnlös, du måste tänka på att överleva. De som betyder något kommer finnas kvar när du mår bättre. Du måste prioritera ditt eget mående. 

På något sätt kommer du att klara det. Tills detta löser sig kanske du slås till marken gång efter annan, men mirakulöst nog kommer du att resa dig gång på gång. Man klarar så mycket mer än man tror. Men det gör ont. Därför är det viktigt att du redan nu börjar ta ditt mående på allvar. Gör saker du mår bra av. Försök absolut att bli gravid, men försök att inte sätta det i centrum av ditt liv. Ha sex för att det är skönt och något du vill istället för en militant verkstad. Planera ett överdådigt bröllop där allt ska cirkulera kring ER istället för ett barn. Shoppa fina kläder, ut och res, dejta din partner. Ät goda middagar, drick gott vin, åk på spontana utflykter. Fokusera på karriären om det är något du gillar. Ta hand om själen. 

Stor styrkekram!!

Tack så jättemycket allihopa för era svar! Jag läste era svar redan samma dag som ni svarade, men har inte tagit mig tid till att svara förrän nu.

Det är otroligt skönt att höra andras erfarenheter, men jag måste säga att det var mest skönt att höra att stress inte påverkar chanserna att bli gravid. Jag var nära att bli utbränd förra sommaren och blev sjukskriven cirka 1 månad, men fick nytt jobb och återhämtade mig. Jag har gått runt och försökt att tänka att jag inte ska stressa upp mig på det nya jobbet och misslyckats. Visst är det inte bra att stressa upp sig ändå, men det känns så skönt att veta att det inte påverkar chanserna till graviditet. Så tack för den informationen! :)

När det gäller övrig stress kring barn, så känns det som att ödet spottar mig i ansiktet gång på gång. De få som jag har anförtrott mig åt om att vi har svårt att bli gravida har i princip alla själva blivit gravida, utan att de ens har planerat att skaffa barn enligt vad de själva säger. Det känns så orättvist, men jag vill verkligen vara glad för deras skull! Jag kan bara inte. Det gör ont. 

Usch vad jag gnäller. Det jag vill säga är helt enkelt att ja, det är skitjobbigt att inte kunna bli gravid så enkelt som man hade hoppats på. Och ja det är jobbigt att inte veta var felet ligger och ja det är jobbigt att man ska behöva vänta så länge på en utredning. (Jag bor i en liten stad, men ganska nära en större stad så ska kolla upp möjligheten att få komma tidigare till en privat mottagning). 
Men trots att det är jobbigt så känns det skönt att veta att man inte är ensam. Det känns skönt att jag kan prata öppet om det här, även om det är ganska anonymt. Jag skulle mer än gärna ha någon nära, som jag kan träffa och prata med om detta över en fika men det är nog för mycket begärt. I alla fall så vill jag tacka er för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg och svara på det. 

Jag vill gärna veta hur det går för er i framtiden!