Varför är det vanligt att dem som har sjukpensionär har djuruppfödning eller t.ex tävlingsspringer?

Vilka heltidsjobbande skulle hinna eller orka med det...?

Låter helt naturligt att man fyller sina dagar med diverse hobbyverksamhet om man inte kan jobba.

Och bodybuilding (hur vanligt det nu är) är inget problem om man är sjukpensionerad av psykiska eller stressrelaterade skäl till exempel.

Att umgås med djur är läkande. Att göra något med sin kropp likaså. Om en person blivit sjukpensionär kan hen ju inte bara sitta hemma och glo på en vägg. Något socialt sammanhang behövs annars är det nog lätt att bli deprimerad. Och så får personen dessutom något intressant att prata om med de som arbetar.

Man kan inte arbeta med något arbete inom någon bransch alls men man kan föda upp hundar och resa på utställningar, tävlingar och avelsresor och fixa med träningar och päls men alltså inte klara av något arbete alls ens på deltid? Man verkar ha en relativt stor förmåga ur mitt perspektiv men det kan jag ha fel med.

Detta har jag funderat över så många gånger, jag födde upp en kull valpar vid ett tillfälle och det var mer jobb än mitt heltidsjobb som jag då hade semester från.

Och då hade jag 1 kull och inga utställningar!

Jag håller med dig till viss del både vad det gäller sjukpensionärer och sjukskrivning. Det är rimligt att det finns någon form av gräns för vad man ska kunna göra.

Samtidigt får man komma ihåg att en del av de som har sjukersättning idag fick den under 90-talet då sossarna förtidspensionerade hej vilt för att ta Sverige ur krisen och då var det helt andra villkor än idag.

Men det är ju viss skillnad på att lägga ner tid på något man tycker är roligt och stimulerande, och att utföra ett arbete. Om man är sjukskriven eller sjukpensionerad för stressrelaterade sjukdomar till exempel. 

Jag känner en tjej som har ett medfött hjärtfel. Hon kan verkligen inte jobba, det vore direkt farligt. Men hon har en hund som är hennes stora lycka i livet. Hon går ut med den (trots frekventa pauser för att lugna ner hjärtat) och åker på lydnadstävlingar och allt vad det är. Hon kan dock förstås inte tävla i agility och andra mer fartfyllda moment.

Det har även hänt att hon kommit till tävling och inte kunnat starta pga akut hjärtklappning, men hon tycker det är värt det. Alternativet vore att sitta still i lägenheten och bli deprimerad.

Men om man fixar det borde man då inte kunna utbilda sig till instruktör och fixa all leda kurser på deltid? Eller starta eget och fixa päls- och klovård till andra. Så mycket tråkigare kan väl inte det vara att man går i väggen av det? Eller starta liten privat ridskola och sälja ridlektioner, hyra ut häst och vagn osv?

Man ser ju inta bara en del av sanningen... Dels vet man ju faktiskt inte varför personen är sjukpensionär.... Finns en hel del med psykiska besvär som därför inte klarar en vardag men som mår bättre av tex träning. Sedan ser du en liten del.. Den där hundutställningen kanske gör att personen blir sängliggande i flera dagar efteråt men tycker det är värt det pga att själen mår bättre av att göra sådana här saker ibland.

Att leva med kronisk värk är tärande och man ser så frisk ut och man orkar vissa saker men man orkar inte göra dom varje dag eller göra dom i flera timmar.

Likaså att leva med depression och ångest det är inget som syns utan på men kan göra så att man inte sover, stunden på gymmet, på hästryggen kanske ger lite frid och att man får sova ngr timmar efteråt...

Men om hon knappt klarar att träna sin egen hund, hur ska hon klara att träna 20 hundar ett par kvällar i veckan? 

Att driva ett företag kräver mer än att klippa lite klor. Det är mycket administration, försäkringar, skatter, lokalvård, löner, anställningar och det ena med det andra. Jag har startat mer än ett och det innebär alltid sena kvällar och 20-timmarsdagar i början.

Den här tjejen är dessutom bara i 30-årsåldern. Kan tänka mig hur svårt det kommer vara om 10-20 år till...