Anhöriga till personer med Borderline/EIPS

Du kan inte vara mer än en vän till henne, (om du orkar det). Borderline är jäkligt komplext och vi är i behov av hjälp från proffs, och även för dem är det svårt. Så ta inte på dig någon roll som hennes skötare/terapeut/storasyster, utan du är eventuellt hennes vän, inte mer. För du klarar inte av mer. Vi med borderline kräver väldigt mycket av personer i vår omgivning men är själva blinda för det.

Jag tex. har använt min pojkvän inte bara som pojkvän, utan som substitut för terapeut, pappa, storebror, lärare mm. Tvingat på honom att vara min moraliska kompass och lagt på honom skulden för vad jag själv gjort. Att han finns kvar är helt fantastiskt, själv hade jag inte pallat om det var omvända roller.

Så hon MÅSTE söka hjälp, och det av PROFFS. Som läst om det, har erfarenhet av det och kan det som man inte kan muta med "förlåt mig", vänskap eller sex. Uppmana henne att söka hjälp, och då inte på en vårdcentral med en allmänläkare och nån trött psykolog, utan av en riktig PSYKIATRIKER. Gör hon inte det så blir det svårt ens att vara hennes vän.

  

Tack så jättemycket för ditt svar!! 

Och tack för dina ord <3 Jag vet inte vad jag är för henne längre. Allt, känns det som ibland. Hennes partner, syster, bästis, terapeut, vårdare, förmyndare, fiende... Just nu svänger det så himla mycket och så himla fort. Jag vet ju att allt i grund och botten beror på att hon är rädd att förlora mig, men samtidigt finns det ju inget sätt för mig att bevisa att jag finns kvar. Eller, finns det? Så fort ett "test" är avklarat börjar ju nästa, och det testet är alltid värre än det förra. 

Jag blir helt berörd över dina ord om dig och din partner. Skulle min vän se sitt/vårt liv på samma sätt hade jag nog orkat för evigt, bara jag visste att hon såg hur ont det gör när hon drar in mig i sitt mående. Det skulle ge så mycket hopp. På sätt och vis är ju Borderline inte bara något negativt, för några av hennes bästa sidor kommer ju från samma sak. Tyvärr har hennes mörka sidor vuxit så ofantligt de senaste åren. Jag minns knappt hur människan bakom diagnosen är längre, det var så länge sedan jag såg henne. Henne älskar jag, men den hon är just nu är.... svår, minst sagt. 

Jag har bett henne, verkligen bönfallit henne, att acceptera vården, men det finns alltid skäl till att inte genomgå behandling. Just nu känns det som att hon är för rädd att släppa diagnosen, eller kanske till och med har blivit fäst vid den. Jag vet inte, hon berättar ju inte ärligt för mig, jag vet bara att hon inte vill göra något av det som jag förstått kan hjälpa på riktigt. Det är det som gör mig ledsen. Jag förstår att det inte är hon som medvetet vill göra mig så illa som hon gör, jag förstår att det inte är så att hon är ett monster som vill förstöra mitt liv. Samtidigt... så gör hon ju det, och är inte villig att ta tag i det oavsett hur mycket det skadar hennes omgivning. Jag vet inte vad jag ska känna eller tro. Jag vet inte hur jag ska kunna hålla mitt löfte till henne att finnas för henne för alltid om hon inte vill göra ALLT för att få bukt med problematiken. Det känns som att mitt liv inte är värt lika mycket som hennes. 

Puffar :) 

Ingen som har en anhörig med Borderline som kan dela med sig av sina erfarenheter? 

Det låter som att du är medberoende. För du inser väl att du inte måste stå ut med allt det där? Visst vill man hjälpa en vän, men det finns gränser. Är er vänskap ens ömsesidig, eller får du bara ge och ge och ge? Du har väl ett eget liv också?

Man ska aldrig lova sådant man inte kan hålla. Att finnas där för någon oavsett hur personen beter sig är inte ett rimligt löfte. Jag hade en kompis som också förstörde för allt och alla, inklusive sig själv. Idag har vi ingen kontakt längre. Vi var flera som försökte hjälpa henne, det var inte så att vi bara drog. Men det gick inte tillslut. Jag tycker att det låter som att du har passerat en sund gräns för länge sen. Vänskap handlar om att ge och ta, inte bara ge.

Jag hade en vän med samma beteende. Jag fick nog efter ett aldeles för långt tag. Då hade hon lyckats nästla sig in fullständigt i mitt liv. Vi bodde tillsammans, hon tog nästan över min ekonomi genom att betala mina räkningar utan att jag visste om det, hon köpte likadana kläder osv osv. Så var det när jag var på "hennes lag". Det kunde vända blixtsnabbt om jag vågade protestera. Då var jag utsugare, parasit osv. Sjukt. För min del var det bara att bryta fullständigt.

Om du alls ska stanna kvar så är det enda du kan göra att visa noll tolerans när det dåliga beteendet påverkar dig. Vänd på klacken och gå därifrån när hon sätter igång. Säg att hon får höra av sig då hon mår bättre. Ge dig inte in i några argumentationer eller liknande. Försvara dig inte. Bara gå.

Du KAN inte rädda henne. Det låter som en klyscha men hon MÅSTE vilja rädda sig själv och ta hjälp från proffesionella.

Jag har haft borderline och jag känner inte igen mig alls i det ni beskriver!

Är dessa människor utredda och diagnostiserade med borderline eller är det ni själva som "tycker" att dom har det?

Oj... så har jag inte riktigt sett det. Det är jag nog kanske. Men var går gränsen liksom? Hon mår ju inte bra. Jag förstår ju att man inte ska ta vad som helst, men samtidigt har hon det ju svårt och behöver stöd. 
Förr var vår vänskap ömsesidig (tror jag), men det var ärligt talat många år sedan nu. Väldigt väldigt sant. Men det är så svårt att gå... Hur gjorde du/ni? Bara bröt? Och kunde kompisen förstå det eller blev det en långdragen historia? Känner igen mig så himla mycket i det här, bara att vi inte bor med varandra och hon aldrig rört min ekonomi. Hur lyckades du bryta med henne? Och hur gick det för dig? Jag är väldigt rädd för att min vän inte skulle ta en sån sak på ett bra sätt och göra livet väldigt surt för mig, så jag vågar inte ta steget. 

Det låter exakt som något min vän hade kunnat säga... "Jag har borderline men sådär beter jag mig ABSOLUT inte". Det är extremt tufft att vara anhörig till en borderlineperson, det borde du veta om du själv haft det. Ja, min vän är ordentligt utredd. Jo, hennes beteende är typiskt för borderline. 

Hur blev du av med din borderline? 

Jodå. Diagnostiserad. Det klart att det inte går att ge en nyanserad bild av en persons beteende på några rader här. Jag gissar att du skulle instämma i att också personer med borderline är olika individer eller..?

Jag har en annan diagnostiserad i min närhet som har ett annat "tillvägagångssätt" men själva mönstret är det samma. Det är himmel eller helvete. Det är en konstant hissfärd mellan översvallande kärleksbetygelser och ältande över alla andras djävlighet. Mellan tillsynes stabil insikt och plötsliga och återkommande hot om brytning med de få som finns kvar på grund av helt absurda saker. Det är fullständigt destruktiva beteende som kräver räddningsaktioner... osv osv.

Jag säger det igen TS - DU kan inte rädda personen

Hon har svårt och behöver stöd, men samtidigt tar hon ju inte ansvar för sitt beteende eller tillfrisknande, eller hur? Då kan man inte hjälpa mer. Särskilt inte om det går ut över en själv. Om du måste välja, vem väljer du? Du eller hon? Jag hoppas sannerligen att du väljer dig själv. Hon är inte värd att du offrar dig för henne. Ja, jag bara bröt. Det var skitsvårt innan, men NÄR jag bröt hade jag kommit till en punkt då jag inte längre tyckte synd om henne, då jag bara kände trött förakt för henne. Inget hon sade eller gjorde bet därför på mig längre, varpå hon gav upp ganska snabbt.

Det hände för många många år sedan. Jag var i 20årsåldern men uppbrottet kom efter att jag förstod att hon försökte snärja min kille och efter att jag förstod att hon tagit reda på saker om mig på ett sätt som inte är okej. Läst mina mail och snokat i min mobil mm.

Hon använde det hon läst för att skapa ännu starkare band och "likheter" mellan oss. Jag förstod det inte först. Det var när hon var i en "avståndstagarfas" och använde något hon läst som vapen som jag förstod att hon inte skydde några medel alls i sitt ständiga "vän- eller fiendespel". Det var givetvis mitt fel att hon varit tvungen att snoka.

Det var egentligen en lång process för mig. Hon gjorde mer och mer skruvade saker. Jag blev mer och mer illa till mods och mådde sämre och sämre. Men det var i ett vanligt hederligt praktgräl som jag fick nog och "gjorde slut".

Jag packade ihop mina pinaler och sa att jag aldrig mer ville ha med henne att göra. Hon pendlade mellan iskyla, glädje att slippa mig, ångest och förtvivlan när hon förstod att jag menade allvar.

Det blev rätt stökigt. Hot och helvete. Hennes föräldrar blev inblandade, mina föräldrar försökte hon dra in, mina syskon och mina vänner försökte hon beveka. Hon hotade med (och försökte säkert också) att sprida en massa dynga till min chef osv osv. Hon lyckades nästan vända min barndomsvän emot mig. Obehagligt manipulativ mitt i allt det förtvivlat sköra.

Det blev som jag sa. Jag bröt all kontakt. Det tog nog minst ett par år innan hon gav upp försöken att vinna tillbaka mig.

Om din vän är ens lite lik min fd i förmågan att hitta på/försätta sig själv och andra i sattyg så förstår jag att du drar dig för att bryta... Har du något kontaktnät runt dig? Andra vänner, familj, partner? Se till att prata med någon annan i alla fall. Jag tycker det låter som att du behöver andra att prata med i det här.

Om du har tur så blir det inte dramatiskt alls. Du förvandlas kanske bara till Den Stora Onda Idioten och så rycker hon på axlarna och går vidare.

Nej, det har du rätt i... Det värsta är att jag skäms så fruktansvärt över att jag inte längre tycker synd om henne eller vill "rädda henne" igen. Nu handlar det mesta om att jag är för rädd att lämna relationen och gör allt för att försöka kontrollera skadorna. Anledningen att jag frågar om du bara bröt är för att jag försöker göra samma sak. Det är inte jättelång tid sedan jag bröt, bara några månader, och de har varit tuffa. Jag fick läsa det här i flera omgångar för att det var så jobbigt att känna igen sig så. Det hade kunnat vara jag som skrev det. Allt är ju inte identiskt, men jag känner så väl igen det där med att hon på olika oacceptabla sätt tagit reda på ytterst privata saker om mig som hon först använt för att känna gemenskap men numer använder för att utpressa och skrämma. Och rädd är jag verkligen.

Jag är så himla ledsen för din skull över hur du haft det. Och TACK för att du delar med dig. Jag känner mig så ensam i detta.

Som jag skrev till seriosanvandare ovan sitter jag mitt i brytet. Det är inte länge sedan, bara några månader, och det går inte bra. Jag bröt efter att hon haft en utåtagerande period. Det var liksom kulmen på allt som fullständigt tog musten ur mig. Jag tog mig igenom den, pratade med henne och så, och hon var nog rätt nöjd med hur jag "klarade" testet men efteråt mådde jag fruktansvärt över vad jag accepterat att hon gjorde mot mig. Jag sa då till henne att jag hade fått nog av hennes diagnos och inte tänker vara i hennes liv mer förrän hon tar tag i det. Sedan dess har hon kontaktat mig konstant. Svarar jag inte i telefonen skickar hon sms. Svarar jag inte på sms mailar hon. Svarar jag inte på mail kontaktar hon gemensamma kontakter och ljuger om saker jag gjort mot henne så de ringer mig i desperation och försöker tvinga mig att kontakta henne omedelbart. För tillfället hotar hon att hänga ut mig på sociala medier om jag inte kommer tillbaka. 

Jag vågar inte riktigt prata med våra gemensamma bekanta heller om det här. Hur berättar man liksom? "Hej, vet du om att A har en personlighetsstörning och gör mitt liv outhärdligt?"? Så vitt jag vet (eftersom jag inte pratar med andra om hur de uppfattar henne) är hon högfungerande i relationer som inte är så nära, så jag vet inte om någon någonsin sett ens tendenser till detta mer än jag. Tänk om de inte tror på mig?  

Förlåt, det här blev väldigt rörigt. Jag är bara desperat. Min moraliska kompass funkar inte längre, jag vet inte om jag ska göra allt för att lappa ihop relationen till henne eller om jag ska stå på mig och hoppas på att hon låter mig gå en vacker dag. Jag vet inte om jag gjort rätt eller om jag är en fruktansvärd person som gör henne illa. Jag vet inte om jag gått för långt i att strunta i hennes böner och hot och borde pallra mig tillbaka illa kvickt. Jag vet ingenting längre. 

Bra att du har sagt upp kontakten, men du behöver prata med någon om detta, du ska inte behöva bära allt ensam. Det är därför du är så förvirrad och kluven. Jag fann mig i en hel del skit för att jag tyckte synd om henne och för att hon hela tiden spelade på det. Typisk martyr. Men det som fick mig att sluta tycka synd om henne och lämna, var att jag hade andra att prata med som också var utsatta eller hade sagt upp kontakten med henne. Alla kom vi fram till samma sak: Hon är inte frisk. Men hon kunde också vara trevlig och välfungerande utåt. Spara hennes sms så har du bevis, och polisanmäl henne om hon fortsätter. Sätt hårt mot hårt, men ta hjälp utifrån. Jag lovar, om du fortfarande umgicks med henne och gick till en psykolog och berättade om er relation, skulle du få rådet att bryta den direkt. Så du har inte gjort fel som inte ställer upp för henne längre, tvärtom!

Hade själv en "kompis" med borderline. Umgicks med hen konstant i våra yngre dar, lyssnade på allt möjligt trots att jag på ett eller annat sätt brydde mig inte på något sätt men samtidigt så påverkade det mig att efter varje möte med hen fick mig att tänka om hen verkligen gör så, hur och varför hen gör så? Försökte förstå hen då jag är person som försöker förstå andra just för att hjälpa eller underlätta för hen nästa gång. Men vid varje nytt möte med hen var det alltid en ny tema med att få min uppmärksamhet tills jag träffade min sambo, som vid ett tillfälle så att hen inte verkade på ett "ok" sätt trots att hen var trevlig men på ett riktigt sätt.

Allt slutade att det blev droppen för mig när hen anklagade min sambo för idiotiska löjliga saker bara för att jag ska umgås med hen igen och vara hela tiden tillgänglig när hen vill.

Så stå på dig! Det är svårt att bryta sådan kontakt när hen inte förstår att denne gör fel utan allt är omvärldens fel. Det med nära bekanta, förklara situationen för dem. Det är där du kommer se vilka som du kanske bör överväga om du skall ha dem i kontaktlistan eller ej. Stå på dig, du är din egen person. Ring polisen om hon går över din gräns då menar jag inte att hänga ut dig på sociala medier utan minsta lilla sak ska du anmäla henne!

Man ska aldrig fortsätta en relation där man blir illa behandlad, oavsett vad partnern, vännen eller släktingen eventuellt har för problem. Så enkelt är det. Man jan försöka hjälpa, men bara så länge det inte går ut för mycket över en själv.

Andas, pausa, hon tar all din energi. Träffat en med den diagnosen och hon nästlade sig in och bet sig fast var tvungen att bryta för mig själv, de är ganska egocentriska men det hör till deras sjukdom.