Emerencia skrev 2016-07-08 10:47:36 följande:
De är skillnad på djur och barn. Barn ställer man upp på oavsett (men de får inte heller gå överstyr). Men när de gäller mina djur vill jag att min partner hjälper mig med dom när jag absolut inte kan. Men helst skulle jag gärna se att man går ut med hunden tillsammans, vill hjälpa i stallet osv. Inget krav men absolut har jag krav att hjälpa till när jag inte kan.
Barn tänker och känner på ett annat sätt. Djuren känner av när dom är oönskade men bryr sig inte så mycket om en annan person ger dom mat en dag. Men barnen känner att dom är oönskade.
Oavsett om man vill eller inte, så blir man någon form av förälder när man väljer att leva under samma tak som barn. Oavsett om dom är biologiska eller inte. Är man särbo ser jag helt annorlunda på saken. Jag blir bara så ledsen över alla som skriver om sitt hat till bonusbarnen. Dom är jobbiga, dom stör min tid i hemmet, jag vill inte passa min partners barn, de är så skönt när partners barn är iväg till den andra föräldern, partnes barn har en jobbig diagnos som inte jag vill hantera, de får hen sköta själv för de är inte mitt barn osv osv osv. Detta gör mig verkligen jätteledsen att läsa. De är dessa personer jag riktar mig till när jag ställer frågan. Hon du inte ha barn i din vardag, ne men bo inte ihop med någon som har barn. Är de verkligen så svårt?
Och i åtta av tio av dessa fall så brukar det till slut komma fram att anledningen till att situationen har blivit som den blivit med bonusbarnen oftast handlar om att den andre (oftast pappan här på FL) har lämpat över ansvaret för sina barn på bonusföräldern och själv "avsagt" sig sin egen föräldraroll.
I de fall där relationen mellan barn och bonusbarn verkar fungera bäst så har de fått definiera sina egna roller utan krav på att de "måste" ta en föräldraroll eller "måste" se pappas tjej som en extramamma.
Jag är som en extra föräldrafigur för min bonusdotter. Idag. Det har tagit nästan tio år att komma dit. I början behövde jag inte ta något som helst ansvar. Om jag inte ville. Min make hade varit ensam pappa och klarade av den rollen trots att han träffade mig. Jag behövde inte följa med till lekparken om jag inte ville. Jag behövde inte gör något med hans dotter, som jag, eller hon, inte ville. Vilket då gjorde att det var mycket roligare att nån gång följa med till badhuset, eftersom det var mitt fria val. Jag behövde absolut inte ta hand om henne som mitt eget. Men självklart skulle jag respektera och visa hänsyn till hans dotter. Det räckte gott. Och eftersom det inte fanns några som helst krav på att jag skulle älska henne som mitt eget, så var det så otroligt mycket lättare att börja tycka om henne för den fina lilla tjej hon var.
Han behövde heller inte ta något ansvar för mina hundar eller hästar. Det var jättemysigt om han ville följa med till stallet eller gå med ut på promenaden, men ville han inte det så behövde han verkligen inte det. Inte blev jag sur på honom för det. Visst kunde han gå ut och fodra om jag inte kunde, men även det var en fråga från min sida och inte något jag tog för givet. Hade han inte kunnat så hade jag fått fixa det på annat sätt. Att han inte var särskilt trygg med att gå ut med mina två stora hundar själv fick jag ju förstås också respektera. Däremot respekterade han att hundar och hästar tog enormt mycket av min tid.
Hade vi lyssnat på vad bonus mamma tyckt så skulle jag absolut inte få ta någon "föräldraroll" över huvud taget. Hon hade två föräldrar och det räckte (och i det håller jag f.ö helt med henne). Jag kunde får ge henne mat, men jag fick inte läsa godnattsaga. Jag fick tvätta hennes kläder men jag fick inte trösta henne när hon var ledsen. Jag fick med andra ord sköta det praktiska runt hennes dotter, men jag fick inte vara del av det känslomässiga.
Så vad som definieras som föräldraroll tror jag skiljer sig från individ till individ. Är det att hämta på dagis nån gång då och då? Är det att sitta hemma varje kväll med barnet under umgänge så den "riktiga" föräldern kan gå och träna/träffa sina kompisar/festa? Är det att vara en avlastningsperson även för den andra föräldern - även på dennes tid? Lägga sin semester på att ta hand om barn som egentligen vill vara på fritis?
Så att gå in och säga att man ska göra si eller så, tror jag inte på. Inte när det handlar om individer. Man kan säga att JAG önskar att den man jag lever med tar en föräldraroll. Men man kan aldrig kräva att någon annan ska göra det för annars är man skadlig för de inblandade barnen. För huruvida man inte lever själv i den familjen så har man ingen aning om hur det påverkar barnen. Eller de vuxna. Det kanske funkar kanonbra att inte ta en föräldraroll utan bara vara pappas tjej. Vad vet vi?
