Tankar och känslor kring abort
Jag gjorde en medicinsk abort för strax fyra veckor sedan. Vägen fram till beslutet var svår då min sambo var livrädd för att behålla barnet och jag var osäker på hur jag ville göra. Hade han varit positiv till att behålla det hade jag till största sannolikhet gjort det, men jag ville inte göra det på dessa premisser. Jag har heller inte haft någon direkt längtan efter barn, men när det väl fanns ett litet pyre därinne blev läget helt annorlunda. Hur som helst, jag kom själv fram till att jag ville göra aborten, hade det inte varit ett grundat beslut hade jag inte kunnat genomföra den.Dagen efter aborten var jag lättad, ångesten var borta, illamåendet borta, mina rädslor inför själva ingreppet borta. Efter några dagar kom en tomhet och jag kunde plötsligt bli sådär otröstligt ledsen, det händer fortfarande då och då fyra veckor senare. Jag ångrar fortfarande inte mitt beslut - men jag förstår verkligen nu att det ändå blir en slags sorg.
Min sambo har varit nära och stöttande hela vägen, vår relation har nog till och med blivit starkare efter detta. Jag var livrädd innan att jag inte skulle kunna leva med honom och hans lilla dotter längre, pga bitterhet om jag skulle ångrat mig.
Jag ska inte säga att det är helt enkelt alla gånger, att vara bonusmamma (kräver en helt egen tråd!!) med allt vad det kan innebära - plus att nu kan de fulaste och mörkaste tankar och känslor bubbla upp inom mig när hon drar igång sitt trotsande. Det är under mina deppdagar som jag fortfarande har efter aborten. Men de där dagarna blir färre och tankarna och känslorna mildare ju mer gravidhormonerna släpper taget om mig.
Inför beslutet om aborten och även efteråt har jag plöjt sida upp och sida ner på nätet om abort, hur man kan må psykiskt efter en abort osv. Jag ville läsa allt jag kunde komma över - allt från bästa möjliga utfall till värsta skräcksenariot. För att förbereda mig. Jag känner nu i efterhand att det pratas väldigt lite om den psykiska biten, från vårdens håll. Nu har jag varit i kontakt med en kurator på abortmottagningen - men lite mer info från barnmorska kring just det hade inte skadat. Jag vet hur många som är "rädda" för att gå till en kurator.
I Sverige görs någonstans mellan 36 000-38 000 aborter om året, men jag upplever att väldigt få pratar om det. Det är så tabu. Jag ser mig själv som öppen och som en som gärna pratar om obekväma saker just för att bryta tabun, men aborten har jag endast talat om med ett fåtal väl utvalda personer i min närhet.
Kanske som en bearbetning av min upplevelse vill jag sammanfatta och lyfta fram min och andra tjejers och kvinnors berättelser kring abort. Särskilt med fokus på de känslor och tankar som kan uppkomma - oavsett om aborten var frivillig eller ej. Jag tänker att detta ska handla om vad som händer i oss när vi genomgår en abort, och inför en abort valen och kvalen.
Jag känner att det behövs mer info - kanske skapar jag sedan en hemsida, eller på annat sätt försöker sprida denna sammanfattning. Jag jobbar även på en tjejjour och vet att behovet av att prata om detta är stort.
Vill du delge din berättelse?
Du kan skriva ner den här eller mejla mig på adressen:
prataomabort@hotmail.com
Du är självklart anonym!! Och du skriver så långt eller kort som du känner för.
För dig som vill delge din berättelse kommer jag självklart att visa slutresultatet så att du säkert ser att du är anonym (oavsett vad du valt att kalla dig).
Jag svarar gärna på frågor här (eller på mejl) kring min egen upplevelse.
Är ingen kurator eller så, men har jobbat med stödsamtal för unga tjejer i 6års tid.