Hon vill skiljas men inte jag

Ingen som har några tryggande ord på vägen?

Nu har jag gett henne utrymme, ska inte besvära henne på hennes semester men vi hörs på kvällen för att barnen ska få säga godnatt, men det är mest för deras skull, hon och jag säger några få praktiska saker till varann mest eftersom hus tex ska säljas framöver

Ett uppbrott är alltid jobbigt, speciellt om den ena parten inte vill. Men du får nog ta henne på orden om hon säger att hon är helt säker. Det gör ont och det kommer göra ont, länge!

Försök göra saker som du velat göra som du inte kunde göra när ni var ett par. Ut och res med polare, gå ut och roa dig, träffa andra kvinnor och hitta ditt eget värde igen (för det låter som att du helt låst dig fast vid henne)

Du har int möjlighet att bo kvar i huset? Köpa ett nytt kanske där du kan starta ditt nya liv?

Om hon nu skulle ångra sitt beslut så gör hon nog det om du visar dig självständig och stark, har roligt utan henne pch har roligt utan henne. Inte när du "stalkar" och försöker övertyga henne att stanna kvar hos dig.

Hej

Tack för svaret. Jo jag försöker acceptera att hon väljer enligt mig fel väg ut. Tråkigt för mig att jag är efterklok och ser fel vi haft och problemen med kommunikation där vi båda varit lika dåliga. Efter att beslutet togs är kommunikationen så mycket bättre och jag gillar att lyssna på henne, kanske lite sent. Men hon har nog varit delaktig i detta och inte visat på ett bra sätt, önskar att hon skulle gett mig och barnen en sista chans bara.

Jag är snart 40 och har ingen lust med resor och krogliv, inte just nu, det är hon jag vill ha, familjelivet som jag redan saknar. Vill inte ut i dating-djungeln igen.

Jag har nog möjlighet att bo kvar om jag vill, osäker om jag vill bara, det är ändå många minnen av henne här och mycket med ett hus att sköta. Kanske ändå är bäst att skaffa nytt för att känna att jag är på ny kula, dock vet jag inte om det blir så nära dagis/skola som vi bor nu, men jag kommer såklart kunna skjutsa barnen men jag tänker att vi inte kommer bo så nära skolkompisar (15min ifrån, inte jättelångt).

Så mycket tankar just nu.

Mår lite bättre idag efter att jag insett en brist hos mig själv, jag är många gånger inte "närvarande" hemma och fipplar på telefonen, mest slösurfade men ibland även typ handla på nätet eller kollar ritningar mm, men mycket mobilsurfande hemma, det under jag nu och hon har bekräftat det för mig.

Vill bara inte må så här dåligt, och helst skulle jag vilja ha henne igen men jag tror eller vet att det är för sent om inget under sker. Har dock bett henne att berätta gör mig om hon tvekar. Vi kommer dock bo tillsammans ett tag framöver, finns inga bostäder till salu nu under sommaren, och jag kan tänka mig umgås med henne fortsatt, mest för att jag tror barnen gillar om vi kan umgås, som sagt vi bråkar ju inte med varann.

Har också slutat stalkat henne, kan inte kväva henne, så hon får sin semester med barnen i lugn och ro.

Först av allt, känner med dig.

Som det skrevs ovan så måste du respektera hennes val, där var många kloka ord. Sluta försök vinna henne tillbaka, alla sådana försök är kontraproduktiva. Finn din egen väg och acceptera sorgen. Sorgeprocessen är viktig för att du skall kunna vidare.

Du kommer hitta kärleken igen men först när du bearbetat din historia.

Kan vara så att det blir du och din fru igen i framtiden men det kan lika gärna bli så att du inte vill ha henne när du har fått distans till det hela.

Jag skall inte försöka övertyga dig om att det är din chans till nystart, det är en kliché och extra dumt om man inte vill ha det. Däremot så anser jag att det är det en kärleksfull handling att avsluta ett förhållande om känslorna har försvunnit och viljan att arbeta på förhållandet inte finns där.

Tack.

På något plan inser jag väl att jag måste släppa henne, även om jag inte vill. Vill att hon ska komma på att hon väljer fel beslut, men det måste hon själv inse och inget jag påverkar mer än att visa mig från min bästa sida framöver såklart.

Jag försöker inse att jag klarar av ett liv utan henne och att även det livet kan bli bra. Men jag är så rädd att hon träffar en ny man snart, hon är så intelligent, mysig, trevlig, ödmjuk och helt underbar, finns så många dör ute som skulle vilja ha en sån som hon. Och eftersom hon är längre i processen än vad jag är så strålar hon redan nu tycker jag. Fast jag antar att även hon mår lite dåligt, kan inte vara lätt för henne att ta ett så stort beslut.

Jag är i ungefär samma situation som dig. För 2,5 vecka inleddes ett samtal med min sambo som några dagar senare kulminerade i att han inte är kär i mig längre och inte vill försöka förbättra vårt förhållande. Jag är fortfarande i förnekelse. Kanske mest för att vi inte är osams. Vi ser båda den andra som vår bästa vän. Vi älskar varandra otroligt mycket. Men han väljer ändå att lämna mig. Efter 10 år och två barn. Om jag förstått rätt så har inte du heller någon egentlig konflikt med din fru utan hennes känslor har försvunnit. Det är svårt att förstå. Jag försöker att förstå hur det känns att vara den som lämnar. Inte av hat eller ilska utan för att det inte går längre. De kan ju faktiskt inte styra sina känslor. Samtidigt känner jag att ett långt förhållande har sämre perioder och jag önskar att han kunde ge vår familj tid och chansen att bli hel igen. Det känns som att jorden har öppnat sig och jag ska drunkna i mina känslor. Men jag måste ju ha en fortsatt god relation till honom. Ena dagen önskar jag att jag aldrig behövde se honom igen för att det ska göra mindre ont. Men nästa önskar jag att vi ska fortsätta vara vänner, då menar jag inte hövliga utan vänner som har en aktiv vänskapsrelation.

Hur kommer det kännas när man sitter där ensam sen, när alla saker är delade, man har flyttat och den man trodde skulle finnas där för alltid är någon annanstans? Är det patetiskt att hoppas att han då ska känna att det inte var värt det? Att han ska sakna mig, vilja komma tillbaka. Antagligen men det är nog så hjärtat fungerar. Accepterar och försöker vänja sig en liten bit i taget för att inte chocka hela systemet. En liten bit kan verkligheten komma in. Fast det känns som att man inte kan fortsätta leva utan den andra. Som att varje andetag är det sista. Tänk då att det är ok, jag måste bara klara några minuter i taget och fokusera på det. Plötsligt har det gått en timme eller kanske en dag. Bit för bit ska vi ta oss framåt.

Vägen är inte den vi valt men den vi måste fortsätta på. Att stanna är liksom inte ett alternativ, i alla fall inte någon längre stund. Lyssna inte på de som ger dåliga råd som får dig att må dåligt. Råden kanske är bra men du är inte mogen för de än. Spara de någonstans och ta fram de när de gör nytta.

Såg en bild som en kompis la ut på Facebook. "You know that person you thought you couldn't live without? Well, look at you living and shit". Den gav mig tröst på något sätt.

Tycker att du ska prata med henne om att hon inte träffar någon annan medans ni bor ihop, tala om att du skulle må mycket sämre.

Förstår att det är jobbigt att leva med någon som inte är intresserad av att vara tillsammans.

Försök att aktivera dej med något som du inte har gjort tidigare, kanske ta skepparexamen, jägarexamen eller nåt, allt för att bryta det vanliga. Tror att om du koncentrerar dej på nåt helt nytt och aktiverar dej fysiskt att det hjälper dej att gå vidare

Vi e flera i samma båt. Varit tillsammans i 18 år, ett barn på 12. Dåligt flera år, inge sex på 2-3år. Jag har tänkt länge, försökt tala o diskutera men han KAN helt enkelt inte praa utan tror att tystnad löser allt. För 10dgr sedan sa jag dt i klartext, även åt dottern. Det är jobbigt trots att det är jag själv som tar steget, med allt praktiskt o alla minnen. Många stunder kommer av tvivel. Ändå känns det just nu rätt. Önskar man kommer att kunna vara sams o inte bråka, o även kunna umgås som vänner, för det är ju just det vi är. Tror mannen även kommer inse dethär var bäst men ofta tror jag männen vill stanna o fortsätta av bekvämlighetsskäl. Vilket ju är fel. Lycka till ni andra, det blir lättare o bättre.

@villintevaramed

Tråkigt och ledsamt att du hamnat i samma sits.

Jag förstår att ingen kan styra sina känslor, men om något är fel så hade jag önskat att vi pratat med varann, tagit hjälp och kanske kunna växa som människor och tillsammans, det kanske inte hade gått men då hade vi båda gett allt för oss och barnens skull. Nu har hon grubblat själv länge och det känns orättvist på nåt sätt.

@anonym sad

När jag finner ork ska jag försöka aktivera mig, nu är det semester och få vänner hemma tyvärr, och inspiration till att göra något roligt känns långt borta.

Vi har pratat om när någon träffar en ny och hon har inte det som avsikt, hon vill leva själv nu (säger hon).

@anonym Britta

Tack för svaret, känns bra att höra från den som lämnar någon. Jag förstår att det är ett gigantiskt beslut, särskilt att ta själv. Tänk om man insett det tillsammans istället.

Jag funderar mycket på det du skrev, är det av bekvämlighetsskäl som jag vill ha tillbaka henne? Jag vet inte, klart jag är rädd för framtiden men samtidigt känns det som att det är henne jag vill ha i min framtid även om hon försöker få mig att inse att jag inte var lycklig i vårt förhållande, som jag ändå nu tycker att jag varit.

Hej! Känner igen mitt liv i precis allt du skriver, har upplevt typ exakt samma sak. Kände lika som du känner nu. För mig tog det typ 1 år, då hade jag helt gått vidare och mådde bra igen, samt kunde känna att jag faktiskt var värd någon som tyckte om mig på riktigt. Har träffat en sådan nu (3 år sedan separationen) och det känns helt annorlunda, helt underbart att få träffa någon som verkligen känns som ens livs kärlek.