Nu är det så att min man är många gånger är väldigt ironisk så denna sarkasm tar han inte illa upp för, samt så är det inte enbart sarkastiskt, jag tänker faktiskt köpa en boxsäck! Han har börjat träna en del så det kan passa rätt så bra. Du tycker att jag berättar mycket om vad han bidrar med i vår, som du säger, dåliga relation. Vad mer berättar jag om än just hans svårighet att styra sig själv när det gäller ilska?
Vad får dig att tro att jag inte tar till mig när han säger att han saknar min närhet? Han har inte sagt något om detta förut utan sa det ikväll, vilket jag ju skrev att det var bra att det kom fram. Då när jag började tänka efter så tänkte jag att det låg något i det, för jag tror att jag undermedvetet undvikit närheten lite grann sen i slutet av april nånting. En bekant till mig upptäckte hans bild och namn på en datingsite ungefär då. Enligt min man så har han aldrig skapat någon profil på nån sådan sajt. Eftersom han ljugit för mig flera ggr tidigare i vårt förhållande (vilket han sökt hjälp för) så var det svårt att tro på honom, samtidigt som jag vet att sånt händer och och jag vill ju tro på honom. Jag ville ha bevis, jag ville att han skulle visa mig vart han ringt för att få kontot nedstängt men han tyckte att jag, trots vår bakgrund, bara fick tro på honom. I samma veva upptäckte jag ett FB-konto som han skapat och inte sagt ett ljud om. FB som han pratat ner sen han stängt ner för flera år sen... Allt detta kom som en chock för mig verkligen, då jag trodde och tyckte att vi på det stora hela hade det bra. Med två småbarn och ett regelbundet riktigt bra, varierande sexliv, samt att vi kan skratta ihop etc så trodde jag att det var bra. Tillslut valde jag att försöka tro på honom och kämpa. Hade inte lust att kasta bort 10 år tillsammans för nåt som jag inte ens är säker på att det har hänt.
Hursomhelst, nån gång efter detta som jag upplever det, blev han väldigt sexuell, mer än han brukar va. Jag undviker inte sex alltid, som jag skrev så har vi det i regel 1-2 ggr per v, men jag vill gärna kunna bara få eller ge en kram utan att det anspelas på sex. Några ggr har det gått längre mellan gångerna, men inte så konstigt med tanke på att jag haft både blodbrist och har en annan sjukdom i sköldkörteln som gjort mig för trött ibland. Nu när jag vet att han känner såhär så ska jag försöka ge mer närhet, då jag älskar närheten så som den var förut.
Lite säger du ju att det är mitt fel när du undrar vad jag bidrar med som får honom att känna sig så maktlös att han tar till att slå på saker. Provocerar dock inte medvetet, men har valt att inte backa nu i såna situationer, då jag inte vill att hans vredesutbrott ska få styra mig, trycka ner mig och få mig att vara tyst. Känns inte sunt. Han får själv stå för sina handlingar, men jag hjälper gärna till. Jag tror helt enkelt att jag varit lite sur men som jag upplever det mest senaste veckan, men enligt honom då i tre veckor. Han har visserligen frågat flera ggr vad det är och då har jag oftast svarat att det inte är någonting. Vissa ggr har det varit skitsaker som jag inte tyckt värt att bråka om, andra ggr har det faktiskt inte varit nåt. Sen säger han att han försökt hålla uppe stämningen. Kanske är så, men jag har mest upplevt irritation även från hans sida, så eftersom han upplever mig sur och spydig, så rann det väl över och han blev riktigt arg och då blir det såhär. I regel kommer dessa utbrott om han ljugit om nåt och jag konfronterar honom, eller om jag tar upp nåt känsligt, tex nåt som rör barnen. Jag bidrar gärna men då får han tala om vad jag ska bidra med. Det blir ju att jag undviker konflikter också när han blir så arg så inte alltid så lätt att säga varför man blev sur..
Det jag känner mig lite sur över är nog till stor del att han inte planerar alls eller kommunicerar med mig vad vi ska göra/ hur vi ska lägga upp dagen osv, det krävs tycker jag när man är en familj med småbarn. Tex: "Idag skulle jag vilja få tid att göra det här, har du något som du vill göra?" Eller komma med nåt förslag vad vi kan göra tillsammans, men ska vi göra nåt blir det väldigt ofta jag som får styra upp det. All planering av vad tex vad vi ska äta, handla, göra, föräldramöten att hålla koll på, utvecklingssamtal, ombyteskläder till förskola, att barnens tänder blir borstade osv, osv, osv, blir rätt tungt för mig. Jag säger inte att det är enbart hans fel att det blivit så, till viss del vill jag ha kontroll på att allt funkar, men tror han tycker det är ganska bekvämt att jag har den kollen, så där upplever jag heller inte att han försöker avlasta mig. Jag behöver nog vara mer tydlig där.
Så som du beskriver att du hade det med ditt ex låter fruktansvärt tycker jag. Psykiskt misshandel låter det som. Så har vi det inte, men visst, just nu är det kanske inte så bra. Jag funderar på att föreslå parterapi då jag tycker vi har mycket som är värt att kämpa för. Tack för ditt inlägg, jag uppskattade det!:)
Anonym (...) skrev 2016-07-16 00:43:16 följande:
Det där är ju en sarkasm som han inte förtjänar - och du tyckte att han var omogen...
Du berättar mycket om vad han bidrar till i er dåliga reltion, men vad bidrar du med i er dåliga relation?
Du har sagt att han tycker att du inte låter honom prata till punkt, aldrig.. du har sagt att han saknar din närhet.. att han tycker du är spydig..
Kan du se att han försöker nå fram till dig och få bekräftelse på att du fortfarande vill ha hans närhet med sina närmanden, du undviker både sex och beröring, istället för att dra sig undan visar han att han vill ha dig och din närhet - som du alltså avvisar. hur länge har du gjort det?
Sen påstår du att han frustration som han tar ut på stekpannor och köket är att hot dig med en stekpanna - jag tror att om något annat varit framför honom skulle han bankat med det istället - han är mycktet tydligt på bristningsgränsen, det är något som inte fungerar i er relation. Vad bidrar du med här för att få honom att känna sig så maktlös att han tar till att slå på saker?
Jag säger inte att det är ditt fel, eller att det är Ok, jag säger att du äger en del av problematiken här. Och jag frågar dig vad du bidrar med.
Jag kan berätta en lång historia om ett ex som kastade saker i köket - efter sex! Exets ilska och frustration hade inte med mig att göra, utan det var gamla händelser som drogs upp då vi hade sex. Ändå satte jag exets orgasm i första hand, varje gång.
Samma ex vägade också lyssna på allt jag hade att berätta om hur jag kände och tänkte, allt jag sa ifrågasattes och överbevisades..
Många gånger sa jag att det är inte mig du pratar om, det där är dina egna tidigare erfarenheter, lägg inte dina ex's egenskaper på och i mig. Det där är inte jag, det är du..
Efter många år var jag på bristningsgränsen och slog en dator i bordet.. Det fick jag ju äta upp, alla slag exets gett mig, kastat saker i köket, kastat saker (i soptunnan), och förbjudit mig att möta hennes blick då 'vi pratade' (dvs att hon överbevisade mig och att mina känlsor inte var verkliga) räknades inte. Det var jag som var skurken.
Så.. hur har ni det egentligen. Varför lyssnar du inte på vad din man vill berätta? Vad surar du för egentligen?
