Min man vill skiljas - inte jag

Ja, jag blev lämnad för många, många år sen.
Och jag tänker på två saker, 
Först ta en sak i taget, tänk inte för långt fram och försök lösa alla problemen i förtid.
Du kommer fixa det galant då och just nu behöver du inte den extra belastningen.
En sak, en dag i taget, det räcker så.
Och så stöttning, om du inte har någon att prata med så ring till jourhavande medmänniska, präst, nationella hjälplinjen, vad som helst sånt, eller ännu hellre fixa en kuratorkontakt, så du har nån du kan bolla, ventilera och få stöd av, nån som är i din ringhörna.

Det är skitjobbigt just nu, men det kommer bli bättre, den jobbigaste tiden är nu.
Du kommer få mer tid för dig själv igen, tid du kan ägna åt bara sånt du gillar.
Du kommer vara den enda vuxna i ditt nya hem, det betyder att du kan göra precis som du vill och ingen annan ska lägga sig i det.
Du behöver inte förhandla och förankra med nån annan för att få det som du vill ha det.
Der finns fördelar med att vara singel,

Var bara noga med att se till att du får ut det som är ditt, ur relationen, 
Jag skulle nog gått så långt som att jag hade anlitat en jurist som hjälp för det.
Jag trodde också mitt ex var min bästa vän och det var han nog sålänge vi var ett par, men när det tog slut då tog också hänsynen slut, då handlade allt bara om honom och jag var för förkrossad för att orka kämpa, 
Vilket resulterade i att han blåste mig ganske rejält ekonomiskt.
Så gör inte om mitt misstag. 

Känner igen mig i det du skriver, i vintras berättade min (ex)man att han inte mådde bra och efter ytterligare någon vecka att han faktiskt ville skiljas. Anledningen var att han tyckte att vi blivit enbart vänner och mamma/pappa och att inga andra känslor fanns kvar. Vi hade varit tillsammans i 15 år och har två barn på under 8 år.

Jag mådde jättedåligt i början och tänkte att det måste finnas något hos mig som jag kan förändra så att han vill ha mig igen. Men när jag insåg att det inte spelar någon roll eftersom hans känslor för mig var helt borta så började jag se framåt och nu när jag flyttat till eget boende och fått lite distans till allt så kan jag ju se att vi inte hade det så fantastiskt bra som jag tyckte då.

Så jag ser det som att jag väljer glädje och att se framåt istället för att låta de negativa känslorna med skilsmässan göra mig bitter och ledsen (finns så klart ledsna dagar ändå).

Alla i omgivningen som får veta säger att det trodde de aldrig skulle hända oss och det trodde inte jag heller.

Jag hoppas att din man vill ge familjeterapi en chans, framför allt för barnens skull, så att han är helt säker på att det ni hade inte går att reparera innan ni går isär helt. Kram och lycka till!

Det är ju såklart tungt just nu och några smarta råd som kan hjälpa dig i stunden är nog svårt att komma med. Däremot kanske tips för framtiden.

Det slår mig när jag läser din TS att du verkar ha hängt upp hela din tillvaro på din man och senare dina barn också. Det är inte bra och sunt att leva så. Visst, kärleken är stark och man vill vara med sin partner men inte alltid. Det är viktigt att inte bara vara en del av en tvåsamhet, att inte hela ens identitet är som partner och mamma. Det är mycket viktigt att även vara sig själv och ha ett eget liv med egna intressen, aktiviteter och vänner. Inte för att man ändå inte blir förkrossad av att bli lämnad för det blir man såklart ändå men kanske inte på samma sätt. 

Det är inte bra när hela ens tillvaro är beroende av en enda människa och utan den så är man ingen.

Så får jag intrycket av att det är lite för dig? I så fall har du nu chansen att upptäcka och utveckla dig själv så att du inte hamnar i samma situation vid nästa relation. Där du kan älska men inte vara beroende av din partner för att känna att du är värdefull och trivs med livet.

Hej

Vet precis vad du går igenom, är i samma sits just nu då min fru valt att lämna mig.

Det är nästan 1mån sen hon sa det, först körde jag bara på eftersom jag var i chock. Nu vill jag bara göra allt för att rädda det vi hade men hon säger att det skeppet har gått. Väldigt tråkigt för mig, då jag ville kämpa lite till.

Vissa dagar är bättre och andra sämre, detta kommer ta tid och vi kommer behöva bo kvar några månader tillsammans tills vi hittat nya boenden för oss och barnen (4,6).

Vi kommer gå till parterapeut i Augusti, får se om det hjälper oss nåt, vi går inte dit för att rädda nåt utan för att komma vidare, även om jag vill rädda

Vi är nog ganska överens om allt det materiella så det känns inte så krångligt, förutom att hon ibland känns väldigt hård när man pratar med henne, nästan tvär för att en konflikt ska uppstå, så har hon aldrig varit.

Kan sägas att det är hennes känslor som svalnat och därav att vi bryter upp.

Hoppas du kommer igenom faserna och kan börja acceptera att ni ska skiljas, jag har nästan gjort det nu, men går varje kväll och luktar på hennes kudde innan jag ska sova.

Tack för era svar. Många klokheter! Dock så himla svårt att ta till sig allt.

Jag befinner mig i en sådan djup förtvivlan (och jag vill inta fastna med offerkoftan) men det är sååå svårt att inte tycka synd om sig själv när det känns så orättvist.

Min make (ex) är en helt underbar man på alla sätt. Han är omtänksam, snäll, intelligent mm mm. Just nu önskar jag att han hade varit ett riktigt stolpskott då det hade varit mkt lättare att komma över.... Helt vansinnig tanke jag vet!

Han vill prata om det praktiska och vill att vi skall tänka på barnen så att vi löser det då smidigt som möjligt.

Det tycker givetvis jag oxå är viktigt, men jag är inte redo att prata om det praktiska och diskutera vilken bra lösning vi skall fixa för barnens bästa (han sade att hans önskan är att vi skall bo grannar eller väldigt nära varandra)

Dessa samtal gör mig galen. Jag är inte redo att prata om detta. Jag blir arg, ledsen förtvivlad. Jag vill ju inte skilja mig, jag älskar ju honom, jag vill inte splittra vår underbara familj.

Känns som om jag är i en svart avgrund.

Tänkte oxå på vad Nora skrev och det är säkert så att jag inte haft ngt riktigt eget liv utan levt mkt genom honom. Det ironiska var att när jag sade det till honom så tycker han tvärtom. Fattar ingenting!

Han menar oxå att anledningen att vi inte kan vara tillsammans är att vi inte har samma själsliga värderingar. Vi har dock samma intellektuella värderingar, men det intellektuella är inte hans "sanna jag".

Har ingen ork och kämpar med att hålla fasaden gentemot barnen. Hur klarar/klarade ni att hålla uppe fasaden mot barnen? Vi har inte sagt ngt ännu.

Jag vill inte heller sitta själv om maken skulle ta barnen då jag bara mår ännu sämre då jag är själv med mina tankar och känslor.

Nu är planen att maken skall åka bort nästa vecka för att verkligen fundera igenom allt en sista gång.

Det känns oxå helt sjukt. Jag skall sitta hemma och vänta på hans definitiva beslut.

Han älskar ju inte mig längre så i min värld så finns det ju inte mkt att göra.

Eller finns det ngn med erfarenhet av att känslor kommit tillbaka?

Tack än en gång för era svar!

Går igenom samma. Efter midsommar började vi prata om vårt förhållande, han kom fram till att han inte är kär i mig längre men han ville försöka jobba på vårt förhållande. Tre dagar senare hade min sambo bestämt sig för att han inte ville mer men att vi bor tillsammans tills vidare. Nu har han bestämt sig för att han vill separera så snart som möjligt. Han säger att han fortfarande älskar mig, att jag är den viktigaste i hans liv men att han vet att han aldrig kommer bli kär i mig igen. Allt känns så meningslöst. En avgrund öppnade sig och jag hamnade i total förnekelse. Är fortfarande där men måste komma ur det. För snart kommer många stora beslut om framtiden och jag har ingen aning om vad jag vill. Ska till familjerådgivning nästa vecka men känns meningslöst nu eftersom det bokades när det fortfarande fanns hopp. Vad ska det tjäna till nu? Jag har inte heller några nära vänner eller direkt någon att prata med.

Mitt råd är att ta en dag, timme eller i början till och med andetag i taget. Det enda du MÅSTE göra är att klara den närmsta stunden. Varje stund är en stund som aldrig kommer tillbaka. Och plötsligt har du lite distans. Sätt upp gränser för dig själv. Hur vill du ha kontakt. Stå upp för dig själv. Efter ett tag kan du börja föreställa dig en framtid korta stunder. Vad du ska göra när det bara är du som bestämmer. Sätt upp något mål som känns positivt. Sen går det fram och tillbaka, jag pendlar hela tiden mellan att inte ha någon lust att leva och en insikt att klart jag överlever det här. Någon gång kommer jag må bra igen. Kanske på ett annat sätt men det är ok.

Okej!
Vill du verkligen ha kvar din man?
Det här låter kanske lite galet men jag var i ungefärlig liknande sits, och provade en amerikans ex back teori. Det funkade. Det går lite ut på att trigga igång de lite primitiva jagar känslorna hos honom.
Ok först
Sväng om helt, nu när han är borta ring inte, messa inte, om han ringer, smsar svara inte på en gång prata bara vardags saker låt neutral och vänlig ! Det är skitviktigt.
När han tar upp att han tappat känslor och vill skiljas säg att du också tänkt och håller med 100% och att du också vill detta.
Var cool, visa inte din smärta, böna och be inte och grina att du inte vill bli lämnad.
Vet att det låter galet men att göra tvärtom kommer få han att känna att han blir lämnad och han kommer vilja ha tillbaka dig
Men du måste spela denna tvärtom lek 100 % när han är borta passa på och klipp dig gör dig fin köp nya kläder och verka lycklig du träffar honom

Min ex vill oxå att om det går att vi kan bo nära för barnens skull. Jag tyckte det lät bra tills jag kom på, tänk när hon träffar en ny eller att jag på morgonen ser henne komma gående med En kille av slump. Detta skulle förstöra mig helt. Jag vill just nu inte se henne gå vidare men förstår att hon nån gång kommer göra det.

Just nu fokuserar jag på boende med barnen, jag är 40- men tänker ändå att jag siktar på att leva själv ned barnen, vill inte träffa nån annan kvinna trots att jag säkert räknas som ung, men hon är några år yngre och tänker säkert leta sen efter en man att älska. Känns jobbigt som attan. Men min kärlek till barnen är större, och när dom blir stora nog vill jag verkligen berätta vad som hände ifall dom frågar, jag vet att det är elakt men vill dom veta så ska dom få veta även om ingen varit otrogen eller så, men jag skulle kämpat mer för oss än hon gjorde.

Jag har suttit själv en hel vecka nu och ältat, på nåt sätt har jag överlevt även om kvällarna innehållit en och annan öl ???? Men jag har kommit på nåt så enkelt som "man kan inte ändra det dom varit, endast det som klmmer" och det gör mig lite starkare faktiskt. Visst jag har gjort fel, men jag är beredd att lära från det.