Bonusförälder utan egna barn - utanförskapskänsla?

Varför skulle ett barn med dig vara en "livslögn"? Förstår att du känner dig utanför den familjen. Med dig vill han uppenbarligen inte ha någon. Att du mår dåligt där beror på att något är fel. Annars skulle du inte känna så. Skaffa en man som vill bilda familj med dig. Du har inte tid med sånt här..

Jag är sedan 1,5år tillsammans med en man som har en dotter från ett tidigare förhållande. Min och flickans relation funkar bra och utvecklas till det bättre hela tiden. Hon är 3 år så det underlättar nog! Jag flyttade in till dem i våras. Sedan start har jag dock känt något slags utanförskapskänsla - min sambo och hans dotter hör ju ihop på ett sätt som jag inte inkluderas i (biologiskt). Känslan har gnagt lite men inte varit något avgörande problem.

Fler bonusföräldrar som känner igen sig?

Till saken hör att jag i maj blev oplanerat gravid. Vi hade inte diskuterat att skaffa barn, jag kände ingen direkt längtan och var osäker på om jag ville ha barn. Graviditeten kom som en chock för oss båda. Jag kände 50/50, hade fortfarande ingen längtan, men kände att jag är 34år och detta kanske är min enda chans. Min sambo var livrädd att jag skulle behålla barnet. Han tyckte inte vi haft en tillräckligt lång relation och han var rädd att ett oplanerat (för honom oönskat) barn skulle förstöra vår relation och att han skulle stå "ensam" med två barn med två olika mammor...

Det blev abort tillslut. Jag ville inte skaffa barn med honom på det sättet. Han lovade att han skulle varit delaktig och gjort sitt bästa, men var övertygad om att han skulle känna att han levde med en livslögn och att det skulle vara orättvist mot barnet.

Jag ångrar inte mitt beslut, hade inte kunnat ta ett annat beslut i det läget. Var väldigt förvirrad och förtvivlad och allt på en gång. Dock mår jag fortfarande väldigt dåligt efter aborten med ångest, nedstämdhet, sömnproblem, svårt att känna glädje och lycka. Däremot har jag nära till tårar och kan tjura ihop för ingenting. Hatar att må så här, ifrågasätter mitt beslut varje dag. Till saken hör även att utanförskapskänslan förstärkts något enormt efter aborten. Tycker inte längre det känns kul när bonusdottern ska bo hos oss - fast när hon väl är här går det bra. Har dock tjurat ihop ett par gånger då jag känt mig fruktansvärt utanför - som en barnunge och jag skäms så! Har ändå hanterat situationen så att flickan inte sett mina reaktioner. De får min sambo ta :(

Tror ni att ett gemensamt barn skulle kunna hjälpa situationen? Har börjat längta efter ett eget barn och saknar det som inte fick bli ett den här gången....(min sambo sa innan aborten att om det blir viktigt för mig med ett eget barn efter aborten ska han givetvis överväga det...känns såklart ovärt för mig med en abort då så här efterhand. Men läget var som det var just då. )

Ja jag tror att ett gemensamt barn kan hjälpa. 
Själv hade jag aldrig tolererat hans barn i mitt hem om han förvägrat mig egna barn. 
Alternativen hade varit att behålla och fortsätta relationen, eller abort och sen slut. 

Varför skulle ett barn med dig vara en "livslögn"? Förstår att du känner dig utanför den familjen. Med dig vill han uppenbarligen inte ha någon. Att du mår dåligt där beror på att något är fel. Annars skulle du inte känna så. Skaffa en man som vill bilda familj med dig. Du har inte tid med sånt här..

Hade inte accepterad detta.Han tänkte på sig själv bara,han har ju redan ett barn,men inte du.Tänk på dig själv nästa gång.

Ja det gjorde han, han ville inte ens diskutera hur alternativet kunnat se ut att behålla det - utan katastroftänket.