Det är kört nu
För några dagar sedan vändes mitt liv helt upp och ner när min fru berättade att hon ville skiljas. Vi har haft det tufft under småbarnstiden med för lite sömn, irritationer och oexisterande egentid på grund av svårigheter med att få barnpassning. Vi har aldrig egentligen bråkat med varandra utan har mer irriterat oss på småsaker hos varandra och surat.
Det visar sig att min fru inte tycker att jag räcker till längre. Att hon inte känt sig älskad. Jag å andra sidan har inte heller känt mig älskad under lång tid, men har inte vågat ta upp det eftersom jag var rädd att då skulle vi börja prata om det och att hon då skulle hon lämna mig. Så jävla dumt.
På sistone tycker jag att det har börjat gå bättre, att vi var på väg tillbaka till samma känsla som en gång fanns. Men den uppfattningen delades tydligen inte. Hon har funderat på det här i många perioder de senaste sju-åtta åren och jag har tydligen fått mina chanser, beslutet är taget. Slutdiskuterat.
Vi har varit tillsammans länge, i mer än halva mitt liv. Hon är en del av mig och jag älskar henne väldigt mycket. Jag tycker så sjukt mycket om henne.
Jag förstår och känner att jag accepterat att vår kärleksrelation är över. Jag har inte heller samma känslor jag en gång hade på det planet. Men jag vill inget hellre än att vi ska kunna fortsätta vara nära varandra som vänner. Hon är den som känner mig allra mest, som vet om mina svagheter och styrkor och jag hoppas och tror att hon vet att jag vill se henne lycklig och att hon alltid kan lita på att jag kan vara där för henne som en vän hela livet.
Hon har blivit kär i en annan. Jag förstår att det inte är problemet utan bara ett resultat av problemet. Det gör ont i mig, men jag känner att jag kan hantera det. Jag är ingen svartsjuk människa och i slutändan vill jag ju att hon ska ha det så bra som det bara går. Men samtidigt är det hemskt när jag vet att hon har någon som piggar upp henne i detta och jag bara har becksvart mörker. Och jag mår dåligt av att tänka så, att missunna henne ljusglimtar i något som är jobbigt för henne också.
Vi är inte ovänner, vi har pratat mer om våra känslor de senaste dagarna än vi någonsin gjort tidigare (too little, too late). Jag är inte arg på henne över beslutet, det är säkert jättevettigt i slutändan. Jag har förklarat att jag vill vara kvar nära hennes hjärta -- inte på ett kärleksplan utan som en riktig vän -- och hon säger att hon också vill ha det så med mig. Men samtidigt är jag så rädd att jag reduceras till att bara bli barnens pappa. Att vår enda kommunikation består i att berätta hur barnen haft det på dagis eller skolan.
Vår familj är det enda jag någonsin känt att jag lyckats med i livet. Och så sabbar jag det.
Vi vill båda fortfarande ha kvar känslan att vi fyra är en familj. Det kommer ju aldrig finnas några andra än oss två som älskar våra barn lika mycket, den gemenskapen kommer vi ju alltid ha. Vi har börjat planera det praktiska att vi ska skriva ner regler för hur framtiden ska se ut för vår splittrade familj. Att vi ska ha familjetid tillsammans allihop, där vi kan umgås och prata. Visa barnen att vi fortfarande hör ihop trots att saker ändrats.
Det känns som om det kan bli bra i slutändan. Men jag är rädd för hur ensamheten blir. Jag känner mig osäker på om jag någonsin kommer att hitta någon. Att känna den där närheten igen. Mitt självförtroende har alltid varit oexisterande. Att min fru föll för mig ser jag fortfarande som helt osannolikt. Samtidigt vet jag att folk tycker om mig, att jag anses som trevlig och rolig. Men ett självförtroende funkar ju tyvärr inte logiskt och att inte vara en utåtriktad typ gör det svårt att bara spontant träffa folk.
Att min umgängeskrets mest består i min frus vänner gör också att det känns extra ensamt att bli ensam.
Vet egentligen inte varför jag skriver det här, men det känns ändå lite bra att skriva lite. Formulera sina tankar. Lite terapeutiskt.
Frågan är ju om det finns en väg ut ur det svarta, eller om man bara vänjer sig vid mörker.
