Att vara styvmamma till barn med autism
Jag är sambo med en man som är far till en 4 årig son med autism sedan åtta månader tillbaka.
Själv har jag en son på 4 år sem har talproblem och nedsatt social formåga på grund av det. Han har gått igenom undersökningar men har inte nedsatt neurologisk funktion som adhd eller autism.
Jag och min man älskar varandra väldigt mycket och vill verkligen vara ihop. Vi planerade flytten noga och förberedde våra barn väl. När vi väl flyttade ihop så var allt fantastiskt bra och vi tyckte att allt fungerade väl.
Nu har det börjat komma upp svårigheter som skapar enorm frustration hos mig.
Barnet med autism har en vaknar extremt tidigt på morgonen, stark närvaro, är väldigt högljudd ständigt, kräver ständig uppmärksamhet, vill ha det bästa alltid, vill alltid vara först, vill äga saker och ting även människor. Han tar plats helt enkelt och jag upplever att mitt barn får ständigt ge efter.
Nu har det blivit så att de har börjat bråka mycket eftersom mitt barn har hunnit i kapp och börjat försöka försvara sin position och ta plats själv. Detta skapar konflikter till den grad att mitt barn skadar hans barn. Hann river i kinderna eller hotar att skada honom.
Detta är självklart inte okej beteende.
Men det jag och min man är oense med är att han vill inte erkänna att sonen med autism har ett störande sätt som påverkar min son negativt.
Har någon med erfarenhet av liknande situation?
Jag älskar min mans son som har autism och har utvecklat moderskänslor för honom och vill ta hand om honom som min egen också. Men jag brottas i mellan åt med mycket svåra känslor där jag verkligen längtar efter att han ska åka till sin andra mamma så att jag kan vila upp mig. Ibland känner jag jobbiga känslor av förakt och ilska också, vilket är väldigt tärande och helt i kontrast med vilken kärleksfull människa jag egentligen är.
Jag behöver hjälp för jag känner att jag ger upp snart.