Är det vanligt att tappa livslusten?

Alla tappar hopp och livslusten vid flera tillfällen i livet.  Vissa mer än andra naturligtvis. Det kan leda till depression och liknande psykologisk ohälsa ju längre tiden går. Det är inte farligt i sig, men bör tas som en indikation på att göra något innan det är för sent. Jag ville inte heller äta mediciner och hade ingen lust att leva på flera år, tills det plötsligt gick över till en horribel känsla en genuin känsla att jag måste dö nu! så överväldigande att man börjar i panik leta sig ut för att hitta närmsta bil buss eller tåg att rusa framför och tanken på att stanna finns inte. Som tur var så varade denna känsla bara i några minuter för mig. Den kom i omgångar, och varje gång letade jag intensivt efter ett sätt att dö på.  Vid det här laget är det för sent att göra något. Då är det bara psyket och medicin som kan hjälpa. Det hjälpte mig. Har inte haft sådana känslor sen dess och medicin tar jag inte längre. Psykolog samtal är att rekommendera då det var det som hjälpte på lång sikt. Det vikta är att inte fortsätta må dåligt tills det är för sent, för inget i värden är viktigare än att dö, just där och då. Och när känslan försvinner så kan man inte fatta vad man har gjort. då det är en total personlighets förändring och man blir impulsdriven. Låt det inte gå så långt. Sök hjälp eller förändra din situation. Att tappa lusten att leva är ett tecken man inte ska ignorera. Hoppas du lyckas stilla dina negativa känslor! Lycka till! =)

Det är nog "normalt" till en viss gräns. Jag har nu i några veckor (när min sambo lämnade mig) velat dö. Ibland planerar jag för det. Oftast är planen att jag "får" göra det om en månad eller längre fram. Ibland känns det som att det måste hända på en gång. Det är kopplat till min panikångest. Ett tag kändes det som att jag kunde dö bara genom att lägga mig på golvet och inte resa mig igen. Men det gick ju inte förstås ????

MEN och det är ett stort men. Jag VET att jag inte kan göra det. Jag VET att jag inte "får". Idag lever jag för mina barns skull. Vissa dagar är jag arg för att de berövar mig möjligheten att få dö eller skada mig. Olika självskadebeteenden var min lösning innan barnen och jag vet att det hjälper den desperata känslan. Men det är inte lika illa varje dag. Och jag vet att en dag kommer jag inte vilja dö längre. Tills dess hjälper medicin, prata och promenader/springa. Eller att helt enkelt tillåta sig att vilja dö om det är riktigt illa planera det MEN ta ansvar och avstyra det. Man kan alltid åka till psykakuten, jag har varit på väg många gånger men lugnats av att jag vet att jag kommer åka om jag måste.