Hur gör jag?

Hon behöver söka hjälp om hon blir helt apatisk så hon till och med ignorerar barnet.

Boka tid hos en familjerådgivare som kan hjälpa dig säga det på ett "bra" sätt.

Hon visar ju prov på ett hejdlöst omoget beteende, eller möjligen sjukt. Jag har svårt att tänka mig att en person som gång på gång beter sig så obegripligt kan ändra på sig. Hon fattar inte att en uppriktig och rak kommunikation är vägen bort från det elände som även hon måste känna när hon ligger där och surar. Men det du kan göra istället för att möjligen påtala hur fel hon agerar är ju att fråga henne:
- Vad hon känner?
- Vad du gjorde som sårade henne?
- Vad hon ville att du skulle göra istället?
När hon väl har fått förklara sig och sätta ord på vad hon känner så kanske hon är mer mottaglig för tankar som:
- Vi är två som ska må bra ihop.
- Båda har rätt att få yttra sig och är "skyldiga" att lyssna på den andre och försöka förstå.
- Tysta "straff" förstår ingen, så det leder inte någonstans. Kommunikation är enda vägen.

Men är hon en hopplöst omogen egoist utan varmare känslor för dig så får du väl först försöka få med henne till en familjeterapeut (alternativt psykolog) och om inte det hjälper så får du väl skriva ett brev till henne som hon kan läsa i lugn och ro, och där du gör det tydligt att du vill ha ett bra liv med kärlek och glädje, men att hennes många och långa tysta och sura stunder (som du inte förstår och inte får förklarade) gör det omöjligt.

Jag antar att varken du eller hon känner sig älskade, och i den situationen kan man känna sig ensam. Att förstå att ens eget beteende bidragit till en ond spiral som gör att ens partner känner det samma är inte så svårt för de flesta om man bara tänker efter, och det kanske kan vara en öppning till dialog. Du behöver ju inte anklaga henne, utan förklara att "Utan att veta vad jag gör så gör jag uppenbart ofta saker som gör dig ledsen/arg/besviken på mig. Det tycker jag är jättesynd, men när du bara är tyst och surar så bidrar du ju inte till någon bra stämning eller lösning, och jag förstår absolut inte vad jag har gjort för fel. Så även om det är jag som är en skitstövel och bär skulden för att vi är ovänner så måste vi båda ta ansvar för att kunna prata som vuxna människor med varandra för att reda ut situationen."

Lite ostrukturerat, men... 

Du måste göra ett ärligt försök att nå fram till henne innan du gör något annat.

Jag tror också de vore bra med familjerådgivare så du kan försöka nå fram till henne på de viset. Hon kanske skulle må bra av att prata med en psykolog, men de är ju inte bara att få henne att gå till en sådan förstår jag.

Hur som helst behöver hon/ni hjälp. Sen måste ju du fundera på om du orkar leva med detta, förhoppningsvis ändrar hon sig. Men jag tror de kan bli tufft i längden. Men oavsett hur du gör behöver hon hjälp för att barnet ska få en bra mamma som hon kan vända sig till i ur och skur, för vad kommer hända senare om hon behandlar barnet likadant? Vilken relation kommer barnet utveckla till mamman om 10-15 år när hon beter sig sådär.

Tack för svar!

Jag har tagit fram information om familjerådgivning osv. Ska försöka mig på det. Vi diskuterade detta innan vi skaffade barn, och det lovades att ändring skulle ske. Men som ni förstår så har inget ändrats... Jag oroar mig också för att samma behandling kan komma mot vårt barn - och det vill jag verkligen inte. Extremt svår sits, det är kanske någon gång i månaden det blir så här - annars är allt frid och fröjd. Men vet ej hur länge som jag kan "acceptera" detta. 

Vi har tänkt likadant här. Jag har dock provat själva dialogen - att utan någon typ av klagan, försökt föra en dialog. Tyvärr så leder det aldrig något vart, då hon det ändå tas som kritik - och då är vi tillbaka igen... Vi känner oss älskade, jag gör väldigt mycket för att hon ska känna sig älskad. Men det är ju dessvärre inte ömsesidigt. 

Har kontaktat dem idag och fått information. Ska avvakta tills hon blir mottaglig för kommunikation och då lyfta detta. Jag vet att jag skulle må bra av det i alla fall.

Menar du verkligen detta? Hur kan du känna dig älskad av någon som (oavsett om hon saknar förmåga eller vilja) inte kommunicerar, inte gör något för att dela på bördorna och inte verkar vilja dig väl?
...och hur kan hon (oavsett hur fel hon än har och agerar) känna att du, som så ofta gör henne arg/ledsen/besviken älskar henne?

I min bok är kärlek inte mer mystiskt än att det är lätt att fatta att det absolut inte kan finnas kärlek i ert förhållande. Möjligen åtrå, dåligt samvete, rädsla att bli ensam, nostalgi, utökat överdrivet föräldraansvar osv osv, men absolut ingen kärlek. ...men det är som sagt var bara min definition av kärlek som omöjliggör någon "kärlek" under de förutsättningar ni lever ihop, och ni kan ha en annan och det är OK.

Kom ihåg att du bara har ett liv, och inte förtjänar du att "acceptera och leva med problemet" bara för att hon är oresonlig. Säg till henne att du vill att ni ska gå till någon som kan hjälper med kommunikationen, eftersom det är uppenbart att ni (eller hon då, men det behöver du ju inte säga rakt ut) inte klarar av det på ett sätt som i alla fall du tycker är acceptabelt. Om hon säger nej till det eller blir sur så får du upplysa (inte hota) henne om att du inte orkar med ert förhållande och så ber du henne flytta. Krånglar hon med barnet (vilket en del kvinnor gör) så säg att du är villig att ge upp eller ta allt ansvar (bara för att ta det vapnet ifrån henne). Installera "proof recorder" på din androidtelefon (om du har en sådan) och spara allt dumt hon säger.

Jag är helt med Farfallos ovan, du har bara ett liv. Och det kan inte rimligen vara så att du ska förväntas sköta allt i er vardag medan din partner ligger på soffan och tjurar. Det är så omoget så det finns inte, det hade jag aldrig accepterat av en annan vuxen människa.

Hoppas du får henne med dig på familjerådgivning, det är ett första steg. Är hon intresserad av en fortsatt relation med dig så har hon inte så mycket annat att välja på, så hade jag resonerat.

Men jag förstår verkligen rädslan för att lämna och riskera att barnet hamnar snett i situationen om hon ENSAM ska sköta allt och ni nyligen separerat. Att ok, jag mår inte bra nu men vårt barn har i alla fall mig, hur tusan ska det gå när jag inte är där....

Hoppas verkligen verkligen att det löser sig för er!