Har två barn, 3 år och 1 månad gamla. Storebror har senaste veckan börjat bli mer aggressiv mot lillebror genom att nypas, rivas och bitas. Jag vet att det är avundsjuka men hur hjälper vi storebror på bästa sätt så att han slutar med detta beteendet? Vi försöker få med honom när vi tex matar eller byter blöja å så. Egentid med en förälder försöker vi också få till men det eskalerar typ hela tiden. Finns det några tips som vi kan använda??
Puffar lite!
Ni får markera att det är fel, men bekräfta samtidigt att han har rätt att tycka att det är jobbigt att få en lillebror. Försök om ni kan att ägna er åt bara honom ifall ni är två föräldrar tillgängliga. Det är en jobbig men naturlig del med avundsjuka. Mina två pojkar är 5 och snart 9 och de tävlar fortfarande ständigt om speciellt min uppmärksamhet. Min äldsta reagerade kraftigt på att få en lillebror när han föddes. Dock var han inte elak mot bebisen utan han fick istället extra mycket vredesutbrott riktade mot oss och han gick tillbaka i utveckling. T.ex. började han kissa och bajsa på sig väldigt ofta under de första månaderna =/
Alltså, en 3-åring vet ju att man inte får rivas, bitas osv. Det kommer inte att hjälpa att ni markerar eller säger åt honom att det är fel. Ni måste tyvärr vara steget före, ge honom ingen chans att göra bebisen illa, och om det ändå händer så lägger ni fullt fokus på bebisen, tröstar, ömkar och så. Inget fokus på er son, säg inget om att han gjort fel eller dylikt. Annars kommer han helt enkelt att fortsätta få er uppmärksamhet genom att göra lillebror illa, negativ uppmärksamhet är bättre än ingen!
Det är två år mellan mina. Och jag var själv med dom fr o m då tösen föddes. När jag var mammaledig så var sonen hos dagmamma 6 timmar om dagen. Då kunde jag ägna mig helhjärtat åt lillan. När sonen var hemma så var det han som gällde, förutom nödvändigheter såsom mat och blöjor. Det innebar alltså att allt tuttenuttande och småmys med lillan hade jag när sonen inte var hemma. Vidare innebar just det att han slapp känna sig undanskuffad och se att jag hela tiden ammade och gullade med den lilla. Jag upplevde aldrig någonsin syskonsvartsjuka.
Det är två år mellan mina. Och jag var själv med dom fr o m då tösen föddes. När jag var mammaledig så var sonen hos dagmamma 6 timmar om dagen. Då kunde jag ägna mig helhjärtat åt lillan. När sonen var hemma så var det han som gällde, förutom nödvändigheter såsom mat och blöjor. Det innebar alltså att allt tuttenuttande och småmys med lillan hade jag när sonen inte var hemma. Vidare innebar just det att han slapp känna sig undanskuffad och se att jag hela tiden ammade och gullade med den lilla. Jag upplevde aldrig någonsin syskonsvartsjuka.
Alltså, en 3-åring vet ju att man inte får rivas, bitas osv. Det kommer inte att hjälpa att ni markerar eller säger åt honom att det är fel. Ni måste tyvärr vara steget före, ge honom ingen chans att göra bebisen illa, och om det ändå händer så lägger ni fullt fokus på bebisen, tröstar, ömkar och så. Inget fokus på er son, säg inget om att han gjort fel eller dylikt. Annars kommer han helt enkelt att fortsätta få er uppmärksamhet genom att göra lillebror illa, negativ uppmärksamhet är bättre än ingen!
Jag gjorde så liten affär som det bara gick när lillan kom. Hon liksom bara fanns där. No big deal liksom. Tror också att det hjälpte en del. Sonen var fortfarande viktigast i mitt liv och lillan fanns lite vid sidan om. Och det var helt rätt taktik för oss, med facit i hand.