Går detta att rädda? (Familj/bonusfamilj)

Vad ska jag göra? Jag vet inte hur jag ska ta upp detta med sambon då vi har bråkat såå mycket om samma saker. Jag kan ju inte säga att jag mår dåligt när hans barn är hos oss (fast jag inte riktigt kommit på orsaken till varför).

Åh, känner SÅ igen mig i det du skriver.

Vi bor dock inte ihop. Detta pga att jag vuxit upp i sk "nyfamiljer" både hos mamma och pappa. Jag vill inte utsätta varken mitt barn, mig själv, min pojkvän eller hans barn för en sammanslagning av våra familjer.

Men jag känner igen mig så till vida att jag alltid "hoppas" lite på att hans barn inte ska vara med när vi ses. Hans barn är småelak, lite falsk och väldigt mycket ögontjänare. Har väldigt svårt för sen sortens "karaktär". Pappan har dock väldigt svårt att se att hans barn beter sig illa.

Råkade skicka.

Men jag har inga tips, annat än att kommunicera med din partner.

Det bästa är att göra det när båda är glada och allt är bra, - men jag vet själv att det är svårt.

Jag är en sån som håller inne på allt och sedan, när vi ändå bråkar, så öser jag ur mig ALLT som är fel; en hel del gällande hans barn också.

Men försök att sätta er ner bara ni två och så får båda säga vad som är bra och mindre bra och vad man kan göra för att alla ska trivas.

men TS, ni har bott ihop i 2 år? Det är rätt lång tid. Ni fastnar bara i detta negativa om ni inte tar tag i det snarast. Du måste givetvis prata med din sambo. Är han inte helt blind måste väl även han märkt av detta?

Ni behöver troligen någon form av familjeterapi. Du måste få hjälpa komma underfund med vad det är som gör att du mår dåligt. Är det "bara" att det är naturligt svårt jämka samman två familjer? Blir du stressad när hans barn är hos er? Är det du som står för övervägande delen hushållsarbete? 

Eftersom ni bott tillsammans så pass länge måste ni ju ha pratat om dessa saker flera gånger? 

Det är svårt bilda en "ny" familj. Är själv ganska nyligen sambo och vi har båda barn med oss in i boet. Det är skillnad, dels i ålder på barnen och även vissa vanor. Ett barn har en diagnos som gör att det behöver tas en del hänsyn, vilket jag förstår kan vara svårt för sambon som inte är helt van vid det. Samtidigt har ett av sambons barn en fysisk sjukdom som också behöver tas hänsyn till. Alla familjer har sina saker som behöver lösas och det viktiga är ju att man hela tiden kan prata om det och inte ta det som kritik om det handlar om "mina" barn utan hur vi ska lösa sakerna tillsammans.

Ja, det är jättesvårt att få det att fungera med barnen. Vi har båda sårat varandra mycket genom våra bråk ang barnen på olika sätt. Vi båda har tagit parti för våra egna barn och små saker blir så stora här hemma. Om våra barn hamnar i bråk så känner jag att det är mitt barn som direkt blir utskälld av sambon utan att han egentligen vet vad bråket handlade om. Jag är mer lugn och förstår att barn Faktiskt bråkar och att det är normalt. I en vanlig kärnfamilj med biologiska syskon så bråkar de, men skillnaden är att föräldrarna då inte gör en stor sak av det och kommer med pekpinnar och skäller ut ett av barnen innan de ens vet vad det handlar om. Min sambo tror att det är "onormalt" att våra barn bråkar och han tycker att det är "fel" på mitt barn som bråkar med hans barn. Och jag känner att jag blir arg då han skäller ut mitt barn endast men sedan är han pedagogisk med sina barn.

Ja, jag blir jättestressad när hans barn är hos oss. Barnen bråkar med varandra (och det är mitt barn som blir utskölld) , jag blir stressad över att det blir kaos när hans barn kommer. Det blir så livat. Sedan blir jag stressad över att jag "måste vara på min vakt" och säga åt mitt barn för minsta lilla för annars blir min sambo sur på mig som "inte uppfostrar honom". Sedan blir jag stressad över att sambons barn blir daltade med men mitt barn får inte en chans utan där hugger sambon direkt. Jag känner att mitt barn inte är helt trygg med sambon och hans barn är säkert inte trygg med mig heller riktigt. Eftersom sambon har kortare tålamod med mitt barn och kan vara en "super pappa" till sina egna så resulterar det i att jag ej vill umgås så mycket med hans barn eftersom allt känns så orättvist. Sambon å andra sidan känner säkert att eftersom jag ej vill umgås med hans barn så får han sämre tålamod med mitt barn. En ond cirkel.

Ja, jag står för större delen av hushållssysslorna. Och det blir jättemycket tvätt och disk här hemma...

för mig låter det som en skev fördelning och eftersom ni bott ihop så pass lång tid tror jag man cementerar läget. Kan du prata med sambon och säga att det inte känns bra, ni behöver terapi för det känns inte som om ni kommer loss utan lite neutrala ögon som tittar utifrån? 

Här har vi ibland inte haft barnen samtidigt, speciellt ett av barnen har uttryckt att det är lite jobbigt när alla är samtidigt (5 barn), då har vi bytt lite i veckorna med den andra föräldern. Har ni såna möjligheter kanske det skulle lätta lite för er att ni bara har den enas barn några dagar? 

Jag tror ändå grundproblemet verkar vara att ni inte ser allt som en helhet utan man ska "försvara" sina egna barn. Det funkar dock dåligt om ni vuxna ska vara ett kärlekspar som vill ha en "hel" familj. Ni kanske passar bättre som särbos? 

Ni skulle kanske behöva ändra på förutsättningarna för ert boende.
Det mest radikala är förstås att ni blir särbo/delsbo (dvs bo ihop barnfri tid) men man kan även göra andra korrigeringar.
Jag uppfattar det som att ni bägge är deltidsföräldrar och har alla barnen samtidigt, vv alla barn, vv inga barn? Det är så många nyfamiljer gör, vilket är jobbigt för alla. Inte minst för barnen.
I stället kan man förskjuta tiden så att alla barnen bara behöver samsas ett par dagar. Det blir mindre helt barnfri tid, men är bägge föräldrar så är det väl rätt rimligt.
Är man särbo kan man, om man har råd, ha ett gemensamt fritidshus där man tillbringar en viss tid alla tillsammans.
Det finns säkert fler möjliga lösningar. Men eftersom det fungerar dåligt i dagen modell är det nog ändå dags att försöka med något nytt. Som med tiden kan ändras igen, såklart. Barn växer ju...

Jag har mitt barn på heltid och han har sina varannan vecka. Jag vet inte hur vi ska lösa detta då vi har svårt för att kommunicera utan att det blir bråk och påhopp. Sambon anser att det är likabra att göra slut om man känner att man vill bli särbo. Jag tror att särbo skulle vara en lösning eftersom man då får träffas då man känner för det och sedan åka hem till sitt eget hem. Men han vill inte bli särbo. Han anser att då har man misslyckats med förhållandet.

Det där är inte ok, så kan du inte ha det.
Vill du leva med den här mannen trots att han brusar upp och har svårt att hantera ditt barn? I så fall MÅSTE du prata med honom. Det är inte hans barn som är problemet, det är hans uppträdande mot dig och ditt barn när hans barn är närvarande, och hans uppträdande är inte godtagbart.
Det är jättesvårt att prata om på ett lugnt sätt, så det bästa är nog att skriva ett brev. Börja med att beskriva vad du tycker om hos din sambo och hur du vill att ert liv tillsammans ska se ut, sen beskriver du hur du upplever att det faktiskt är i verkligheten. Var noga med att inte vara dömande, skriv tex inte "du gör så här i den här typen av situationer" utan i stället "jag upplever att detta händer i den här typen av situationer" och avsluta med att du vill hitta en lösning så att ni kan leva tillsammans, men att som det är just nu kan du inte ha det.
Om han tar det på fel sätt är det dags att flytta. Inga "men" eller "kanske" utan det som gäller är att lösa problemen eller lägga ner.
Ditt barn måste ju tycka att det är fruktansvärt att komma hem till er!
Lycka till!

Då är det ännu viktigare att ta tag i det. Ditt barn är inte tryggt i sitt eget hem, och inte du heller!