Gravid med oengagerad partner, trött på att göra allting själv :(

Har haft liknande problem själv. I vårt fall rörde mest sig om att allt kändes overkligt och avlägset för min man.

Det som hjälpte oss var att jag insåg att jag måste släppa på kontrollen samt vara mer konkret med mina behov och krav. Så länge jag fixar och styr upp allt så finns det ju ingen anledning att bli mer aktiv. Jag gjorde en lista på saker som skulle göras innan förlossningen och så delade vi upp punkterna mellan oss. Sedan slutade jag att önska att han skulle engagera sig på eget bevåg och började istället fundera på vad mitt egentliga behov var. Sedan formulerade jag det som ett konkret krav. I mitt fall rörde det sig om att vi ägnar en kväll i veckan åt graviditet- och bebisprat samt att jag får avlastning med konkreta hushållssysslor.

För oss har det här fungerat. Min man behöver inte längre känna att jag har diffusa önskemål och krav som han inte lever upp till. När den känslan försvann tror jag också att det var lättare för honom att bli engagerade eftersom han fick spelrum att hitta sitt sätt att engagera sig.

Mycket svammel från mig, hoppas det kan vara till någon hjälp.

Jag tror bara det är så svårt för män att förstå ibland. Tycker lite synd om dem som får stå "vid sidan om". Och det är kanske lätt att bara släppa ansvaret när ens partner har så bra koll.

Finns det någon föräldrarkurs eller förlossningsföreläsning som ni kan gå tillsammans? Det hjälpte mig och min man att bli mer som ett team inför förlossning/föräldraskapet. Det hjälpte liksom inte att jag tjatade på honom, han behövde höra det från någon "professionell".

Och se till att släppa kontrollbehovet som jag tror en kvinna ofta har med det nyfödda barnet. Efter amning gav jag bebisen till min man (så fort han var hemma) och så gick jag och duschade, plockade ur diskmaskinen eller vad som helst. På så vis blev det naturligt att han tog lika mycket ansvar i omvårdnaden och bebisen blev lika trygg i pappas famn som i min. Att dela på föräldraledigheten är också ett bra sätt för mannen att förstå tror jag, men fungerar inte riktigt för alla och vi hade inte möjlighet till det då. Men vi ska definitivt dela mera när barn nr 2 kommer.

För en del män blir det inte verklighet förrän det är konkret, när barnet är ute och han kan ta på det och se det med egna ögon.
Du bär barnet inom dig du känner det hela tiden, för din man är det annorlunda.
Jag tror på tydlig, öppen kommunikation om vad du vill ha från honom, inga outtalade önskningar som han antagligen inte ens kan sätta sig in i och därför inte svarar på och så blir du besviken.
En dålig spiral. 

om din man även i andra frågor gärna "överlåter till dig för att du gör det så bra",så kommer han nog troligen inte bättra sig sedan heller. Här tycker jag du bör ta dig en funderar på hur han är som person. Många tänker inte på sånt innan man får barn eftersom det mesta flyter ju på bra ändå när man bara är 2 st.

Är det så att detta är ett mönster hos honom, måste du fårhonom inse innan barnet kommer för annars är risken att du står där och får ta "allt" även sen. 
Är han däremot handlingskraftig annars så kommer han säkert vara det när barnet har kommit, men det skadar inte att ni tar ett snack om rent konkreta saker innan. 

Jag skulle också passa mig väldigt noga så att du inte även efter förlossningen blir den som är så "bra" på barnet att det är lättast att du tröstar, matar, nattar, packar kläder till förskolan, etc...

Han är jätteduktig på att ta ansvar annars, det är därför jag är så besviken och förvånad. Vi har hundar ihop, eller egentligen är det mina eftersom jag hade dem innan han kom in i bilden. Dessa tar han fullt ansvar för utan att jag ens bett om det, och nästan så att han sköter det mer än jag. Han älskar dem. Jag tror alltså inte att det blir något problem för honom att ta hand om bebisen när den väl är ute, men klädinköp och dylikt kommer jag nog få sköta själv även i fortsättningen ("inte hans grej", säger han). Just den biten tycker jag dock är kul.

Jag tror att du har rätt i detta. Jag känner ju inte alls igen honom i att inte engagera sig, jag valde honom faktiskt delvis som partner för att han är så engagerad. Vi har en föräldrakurs som väntar snart, hoppas det blir ändring efter den.

Jag är annars en person som inte har några problem med att släppa kontrollen, så att jag kommer vilja göra mina egna saker och låta honom vara ensam med barnet ibland är självklart för mig. Jag är helt hundra på att han i många fall gör ett bättre jobb än jag själv för att jag kan vara lite väl disträ vilket inte han är.

Jag är den som fixat och donat inför varje barn, fyra stycken, men mannen har varit med, hjälpt till, när jag sagt till. Jag tror att det är svårare för mannen än för mamman, vi bär ju barnet och känner det långt innan mannen. Jag tyckte det var skönt att han inte "la sig i" mitt grejande med kläder, filtar osv;)