Fick en extas...(fråga vad ni vill ;))

För att göra en lång historia kort så fick jag en ekstas. Jag kom ihåg saker som inte hade hänt, det var som fantasier som spelades upp framför mig, jag skrattade jättemycket och blev varm. Precis när det gått över och jag blivit lugn, kom min mamma, eftersom jag bodde hemma vid tillfället, och sa att jag "mådde dåligt" och att jag borde ta min (antipsykos) medicin. Varför hade jag antipsykosmedicin hemma kanske ni undrar? Jo, jag hade haft gränspsykotiska symtom tidigare(hade precis blivit diagnostiserad med borderline men nu förståtr jag att det var försymptom till min ekstas). Egentligen fungerade inte medicinen, så jag kunde likagärna ha tagit dem.

Jo, alltså kom min mamma och ville att jag skulle ta min antipsykosmedicin, sen ringde hon till en manlig släkting som jag är jätterädd för och bad honom att komma, så jag begav mig till sjukhuset och sa att jag hade ångest för att komma bort ifrån min mamma och min släkting. Väl på sjukhuset så meddelade mina föräldrar att jag inte var välkommen hem mer så då fick jag råångest. Jag började höra röster i huvudet(det lät som tankar men de kom inte från mig) som tröstade mig.Men emellan ångesten så skrattade jag och fantiserade. Det står i mina journaler att jag uppvisar hallucinatoriskt beteende och skrattar för mig själv i korridoren. Jag fick diagnosen schizofreni. Läkaren trodde att det var mina höga seratoninnivåer som orsakade mina psykotiska symtom. Jag fick haldol som inte fungerade, (kanske för att jag inte var psykotisk), så sen dess får jag något tyngre som gör att jag sover femton timmar om dygnet. Det gjorde slut på ekstasen. Jag försökte att förklara för läkarna att jag inte hallucinerar, men de förstod inte. Fortfarande säger min kontaktperson att "hon har förstått att jag hör en del röster", vilket inte stämmer. Suck...

För att komplicera det hela så kommer jag ihåg att jag redan som åtta-åring tänkte att jag ville leva på sjukersättning när jag blev stor, så det hela kom inte ur ingenstans. 

Men nu när jag fått ersättning så ångrar jag mig. Det är inte roligt alls. Känner mig värdelös och har ingenting att göra. Har så tråkigt och ingenting att se fram emot. Jag saknar mina fantasier eftersom jag inte kan koncentrera mig på någonting, som film eller böcker.

INnan det här inträffade har jag väl mått sådär, haft mycket tvångstankar och inte vetat vad jag vill jobba med.

I Tyskland vet jag att man kan skriva på ett papper som säger att man inte vill bli tvångsmedicinerad, så jag funderar på att flytta dit men jag vet inte om jag har motivationen. 

Eller borde jag vara glad över att jag fått ersättning och gilla läget?