7-åring med svår separationsångest

Jag skulle nog konsulterat någon kunnig innan jag fattat beslut. Men om någon expert skulle sagt att det kan orsaka kronisk ångestproblematik hade jag nog övervägt sabbatstermin. Men om läget inte var superakut skulle jag nog bara försökt göra det bästa utav situationen.

Anta att ditt barn har en benägenhet till ångest så är det kanske bra att ta itu med det så fort som möjligt. Annars kommer det ju bara uttryckas i någon annan form senare även om du nu skulle välja bort studierna.

Tror inte att det är helt normalt. Många barn lever ju växelvis utan sån problemstik.

Har hon någon genetisk sårbarhet för ångestproblematik (ärftlighet)? Haft trauman under sin uppväxt? Otrygg familjesituation? Problem på förskolan? Annat?

Jag själv hade det också jobbigt då mamma var borta (ibland om hon jobbade på kvällarna eller om hon var bortrest med jobbet). Inte för att vi hade det dåligt med när vi då var hemma med pappa, tvärtom. Dessutom hade jag länge problem med att sova borta, till och med hos farmor/mormor. Att vara hemifrån var "jobbigt" på något sätt, vilket jag ibland fortfarande kan känna (tex det  är inte med förväntan jag reser till campus för att bo där en vecka, nej jag trivs bäst hemma). Så jag tror hon är väldigt lik mig där. Varför jag tyckte det var jobbigt vet jag inte, men jag tror hon känner likadant. 

Skulle inte vilja påstå att hon har en otrygg familjesituation, jag och hennes pappa är gifta, hon har två yngre syskon, mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och faster/farbror etc finns i samma stad, vi umgås ofta och hon trivs med alla oss. Vi bor i ett villakvarter med flertalet barn omkring, jämnåriga och lite äldre/yngre etc. Det är bra stämning kring både barn och vuxna i kvarteret och barnen springer mellan husen och leker med varandra osv. Det enda trauma som hon varit med om var väl när vi var tvungna avliva vår katt när hon var 3 år eftersom han blev sjuk. Men hon var inte med och såg katten dö eller nåt sånt, jag åkte till veterinären med katten när hon inte var hemma och så förklarade vi sedan att katten var sjuk och inte kommer tillbaka etc. Men annars finns det inte en skilsmässa i varken min eller makens släkt, inga missbruk, inga ekonomiska svårigheter, inga dödsfall etc etc. Under åren har vi fått höra att hon är väldigt trygg av personalen på förskolan, och vi hör detsamma från skolan. Nu börjar hon ettan till veckan efter ett långt sommarlov så vi får väl se om det ändras. Men förskoleklassen gick ju bra, det var liksom inga problem eller något där heller. 

Det låter ju som hon inte råkat ut för någonting superdramatiskt. Och med tanke på att du är likadan så låter det kanske mer som en genetisk sårbarhet för ångestproblematik. Men vad vet jag. Ingen expert :)

Jag har alltid haft en benägenhet att reagera med ångest. Har som vuxen fått gå mindfulnessbehandling genom sjukvården. Det har i princip botat mig. Men det kräver ju att man 'tränar' en del. Kör mindfulness med mitt barn nu och han har också blivit så mycket lugnare och hoppas han kommer ha nytta av det hela sitt liv. Mitt tips är alltså mindfulness. Tror dock att det blir hundra gånger lättare att lära sitt barn mindfulness om man själv vet vad det är för nåt.

Vad jobbigt. En spontan idé som kom är om det kunde vara bra för henne att en gång få komma med dit några dagar. Det kräver förstås att någon annan vuxen kan komma med och ta hand om henne när du har dina tentor och annat sådant. Då vet hon var du är, vad du gör där, hur det ser ut, var du bor och så vidare. Det kan hända att det underlättar. Gäller bara att vara tydlig med att det bara är en gång och några dagar hon kan komma med, att hon inte tror eller hoppas att det blir en vana. Att vara ledig några dagar från skolan när de väl kommit igång ordentligt är inget problem och extra kostnader för boende, biljetter och mat för henne och den medföljande är absolut värt det förutsatt att ni har de pengarna alltså. 

Vet inte om det kan hjälpa, men kanske. Om inte det är möjligt så kanske det kan hjälpa att du tar kort på ställena, gärna så du syns på bilderna och visar för henne.

Hon kommer ju att behöva vara utan dig ändå, men kan vara en liten trygghet att hon vet var du är och vad du gör. "Imorgon ska mamma skriva tenta i huset där den roliga målningen finns." "Idag ska mamma fika på stället där vi åt den där goda glassen, minns du?"

Jag tror också på att ta med henne till orten en gång.
Det kanske blir lättare för henne att relatera o sätta dig i ett sammanhang då.

Tack för input

 

Ja, det skulle i så fall vara om hon kan följa med även till universitetet och på föreläsningar för jag vet inte vem jag skulle kunna ta med mig som kan ta hand om henne undertiden. Mor- och farföräldrar jobbar ju, min man är hemma med syskonen och jobbar ju han också och det är ju inte direkt superbilligt att hitta boende. Hotellrum är uteslutet, det har vi inte råd med, de gånger jag åker till universitetet så bor jag i ett typ studentrum tillsammans med 2 andra kurskamrater och det kan ju bli lite svårt att ta med henne dit. 

Jag har funderat på att ta med henne, absolut och ska anstränga mig lite mer för att försöka hitta tillfällen då det ska vara möjligt. Dessvärre är våra träffar nu under dessa läsår rätt långa, minst 5 dagar, hade det bara varit 2 dagar hade det nog varit lättare att ta med henne... Vill inte sätta henne själv på tåget hem, men kan inte åka fram och tillbaka med henne heller.