Hur våga skilja sig?

Ger dig tips efter mina erfarenheter. Bollar gärna vidare

1. Vill du skilja dig eller jobba på att förändra förhållandet? Väldigt viktigt att du vet innan du pratar med din man.

Det blir lika jobbigt för honom vilket som men om du vill skiljas säg ändå det på en gång. Ovisshet är värre. Raka klara besked för att undvika för mycket kaos.

2. Jag valde att leta lgh innan jag pratade med mitt ex. Även fast det är du som tar beslutet så blir det en smäll även för dig att hantera och då är det skönt att det praktiska är löst eller iallafall påbörjat. Tänk att ju mindre tid du behöver lägga på det desto mer tid kan du lägga på dig själv och du kommer behöva tid för dig själv.

3. Berätta för någon. Någon du litar på. Din man ska höra detta från dig. Bolla, älta, fundera. Fundera lite till.

4. Hur gamla är barnen? De kanske inte förstår men prata med dem och svara på alla frågor. Blanda in dem om det går eller så mycket som går, och försök att få dem att förstå varför. Du är olycklig? Säg det.

Jag är i ungefär samma situation, men jag är man. Det känns som det bara är en tidsfråga innan det tar slut. Rent praktiskt tror jag man ska börja med att säga till partnern att man vill skiljas och sedan lämna in en skilsmässoansökan, för med gemensamma barn tar det minst 6 månader innan skilsmässan går igenom. Sedan kan man i lugn och ro leta bostad. Om man inte fullföljer med en andra ansökan inom 6-12 månader rullar äktenskapet vidare som om den första ansökan aldrig hade lämnats in.

Tack för svaret.

1. Jag är rädd att det blir lite halvhjärtat från min sida. Har funderat på familjerådgivning men det kanske är dumt. Får nog fundera ett varv till kring denna punkt.

2. Det är kanske det bästa. Tidigare när jag har separerat ( mycket enklare utan barn) har jag tyckt att perioden från vi bestämt om separation till man flyttar ut har varit jättejobbig.

3. Jag har pratat med några på jobbet och min syster. Skönt att bolla.

4. De är 15 och 13. Ibland säger den yngre att han önskar att vi bodde själva. Samtidigt vet jag inte hur mycket han menar med det när det kommer till kritan. Det är ju mitt (vårt) beslut och de kommer säkert att bli ledsna. Lika bra att ställa in sig på det.

Jag tänker mig att betänketiden används för att hitta en bostad, och tills dess bo tillsammans i nuvarande bostad. Vi har redan haft familjerådgivning, och jag inbillar mig att ett uppbrott inte behöver bli så dramatiskt.

Angående punkt 1. Att känna så som du gör nu är också ett besked. Bara du är tydlig med det. Det är inte schysst att låta någon leva i ovisshet, men är du tydlig med att du lutar åt skilsmässa men är villig att testa rådgivning så vet han vart du står.

Att de blir ledsna får du räkna med. Och det är där jag tycker att öppenheten hjälpte. Sätta ord på känslor och prata med varandra. Även du, att du är tydlig med att det är svårt och sorligt för dig också. "skydda" inte dem från det. Barn/tonåringar hör/ser/vet mer än man tror.

Detaljer och vem som gjort vad för att hamna här bör ej lastas på dem dock. Endast funderingar och känslor. Förstår du hur jag menar eller blev det rörigt?

Ja jag antar att jag får vara ärlig helt enkelt.

Det är så jobbigt att tänka på att göra barnen ledsna. Hoppas att det hjälper att prata. Tänker också att det är bra om vi som föräldrar inte skuldbelägger varandra inför barnen. Man vill ju gärna skylla ifrån sig men det är inte så bra.

Vi kanske ska börja med familjerådgivning utifrån det premisser som är. Det kanske kan bli en bättre separation iaf.