Att vara bonusförälder till 4 åring

Jag har ett förhållande med barnets pappa i ca 1,5 år och har umgåtts med barnet, på snart 4 år, i ca ett år. Jag skulle beskriva relationen till barnet som bra, vi leker mycket och har varit ensamma då och då när föräldrarna behövt barnvakt. Barnet pratar ibland om mig när jag inte är där, om när jag ska komma och leka nästa gång.

Relationen till pappan är bra då det känns som att vi har gemensamma intressen, vi funkar bra när vi umgås, vi verkar ha samma värderingar om saker i livet. Vi har helt enkelt en bra grund som ger gott åt framtiden.

Nu har vi börjat prata om att bli sambo, även smått om fler barn. Jag får inte alltid "klara budskap" från honom, men får uppfattningen om att vi är på samma spår.

Min rädsla är att jag kommer in i en traditionell "mamma roll" där jag kommer ta ansvar för matlagning och hushåll när barnet är hos oss, annars händer det inte alls. Det jag menar är att jag vill att vi tar gemensamt ansvar, och att jag inte vill dra hela lasset.

När det kommer till barnet igen så har jag kunnat ge tillrättavisningar utan att vi blir osams, så vi vet var vi har varandra. Men det jag tycker är att det borde finnas tydliga rutiner på dagarna. Jag vill att pappan kan ta ansvar för att det inte är hållbart att äta hamburgare eller köttbullar och makaroner till middag (och lunch på helger) varje dag framför tvn. Jag tycker inte heller att det är skäligt att barnet är uppe till 21-22 varje kväll.

Jag har försökt prata med pappan om det, men ibland tycker han att jag ställer höga krav. Jag känner mig ensam i detta och det är som att han inte lyssnar på mig för att jag inte är förälder. När jag talar med andra föräldrar så får jag höra att mina krav är rimliga.

Undrar hur andra bonusföräldrar har det, är ni överens gällande fördelningen i hushållet? Samt vilka regler och rutiner som gäller för er och för barnet?

Hur var det i början när ni blev sambo?