Ska jag stanna eller gå?
Jag har varit tillsammans med min sambo i över 10 år och nu känner jag att jag har tröttnat.
Vi har det bra tillsammans, vi har två barn i förskoleåldern, vi har hus tillsammans och lever ett klassiskt svenssonliv. Men jag har alltid, medvetet eller omedvetet, spanat "över häcken" och tänkt att jag skulle kunna hitta något annat, något bättre och roligare. Jag kanske är naiv, man har ju hört att gräset inte är grönare på andra sidan osv.
I början av sommaren blev jag förälskad i en annan person, som jag kände att jag klickade med så himla bra och som besvarade mina känslor. Både jag och hen sa till våra nuvarande partners att vi ville göra slut. Min sambo blev chockad över det som hen inte alls sett komma och försökte hitta alternativa förklaringar som utmattningssyndrom och början till utbrändhet mm. Hela min släkt tyckte också att jag agerade spontant och ogenomtänkt med tanke på barnen och ett pågående renoveringsprojekt.
Jag blev övertalad om att undersöka om det låg något i påståendena om utmattningssyndrom, vilket jag själv inte tror, så jag har gått till både psykolog och föräldrarådgivning. Två månader har gått och jag är fortfarande kvar i det förhållandet som jag trodde att jag skulle lämna i början av sommaren.
Personen som jag blev kär i, och som jag fortfarande är kär i, tyckte situationen blev för jobbig och tog beslutet att försöka lappa ihop sitt gamla förhållande istället och därför kapa all kontakt med mig. Vilket var ett svårt hugg i mitt hjärtat.
Innan hade jag ju hen att gå till om jag lämnade min nuvarande, men nu står jag istället inför valet att lämna för att bli ensamstående. Vilket inte är lika lätt.
Mina känslor för min sambo är som en god vän, jag tycker om hen men jag känner ingen attraktion och inget pirr.
När jag ransakar mig själv så känner jag att jag inte vill leva mitt liv såhär, men ifall jag inte hittar någon annan så kommer jag sakna känslan av att ha någon som man ändå funkar med på många plan.
Jag vill ju känna det där pirret och attraktionen som jag kände för den andra personen.
Är det någon som har varit i en liknande situation? Vad gjorde ni då och hur känns det efteråt?
