Min lillebror dog - hur går jag vidare?

Men så sorgligt.

Kanske "räcker" det att prata med en vän eller annars en psykolog/kurator? Alltså att du då blir tvingad att sätta ord på det och därför "slår på" bearbetningsprocessen?

Förstår dig! Min storebror dog helt plötsligt för två år sedan, jag gick då till vårdcentralen och ville bli sjukskriven, fick två veckor...sedan jobbade jag på, eget företag, småbarn samt allt som skulle skötas med dödsboet som mina föräldrar inte orkade, de hade det ju trots allt värst! Nu i våras så började jag känna mig yr allt oftare, minnet blir bara sämre och sämre och har svårt att koncentrera mig på jobbet, inser att jag måste göra något. Jag har sån tur att jag har sjukvårdsförsäkring så jag ringer dem, grät genom samtalet, fick telefontid med en psykolog som skulle höra med mig hur vi skulle gå vidare, gruvade enormt inför samtalet, grät mig genom det också, men sedan kändes det som att en sten släppt från bröstet, för att jag satt ord på hur jag mår... Nu har jag varit deltidssjukskriven ett tag, samt pratat med en psykolog, och känner att jag är på rätt väg, men det kommer att ta tid att må bra igen, eftersom jag gått så länge och mått dåligt så tar det säkert längre tid, önskar att någon hjälpt mig direkt.
Hoppas du kan prata med någon, att hålla allt inom sig funkar oftast bara ett tag, trots att man tror att man fixar allt...
Kramar!!

Beklagar verkligen :(. Måste göra fruktansvärt ont!

Du behöver givetvis bearbeta det. Det funkar kanske ett tag att jobba på i 180... Men i längden går det inte. Det kommer braka förr eller senare.

Har du överhuvud taget varit sjukskriven något eller haft semester i samband med att din bror gick bort?

Har du hunnit stanna upp, andas och försöka ta in vad som hänt? Det går att förtränga ett tag.. Men inte i längden vännen <3

Har du nån partner eller barn? Föräldrar? Vem finns för dig? Har du kunnat gråta?

Men det låter inte bra att du ska behöva vara den starka. En sjukskrivning på ett par veckor tror jag personligen hade varit välbehövligt. Sätt ner foten lite och sluta ta hand om alla andra. Ta hand om dig själv!

Vem tackar dig? Säg till att du behöver vara ifred lite. Folk kommer förstå. När du fått ta det lugnt ett tag och ältat och bearbeta kanske det är lättare att kunna prata med nån. Och att acceptera..

När jag mår som sämst finns det inget som slår att få gå rakt ut i skogen. Där låter jag tårarna falla. Det låter dumt men oj vad det är läkande för mig. Ibland kokar jag en termos kaffe, åker jag iväg till en sjö och sätter mig där det är alldeles folktomt. Låter tankarna vandra.

Du är viktig' ta hand om dig!

Jag vet precis vad du går igenom. Nu i sommar förlorade jag två nära anhöriga inom loppet av en månad. Den ena hittade jag efter att personen valt att ta sitt liv och den andra körde in i ett träd så bilen blev övertänd. Jag har ännu inte kunnat ta till mig vad som hänt och bränner på tills kroppen inte längre orkar mer. Det är enda sättet jag känner till att hantera nästan allt som händer mig och precis som du kan jag inte förmå mig att prata med någon. Det är som en fysisk barriär som inte går riva. 

Jag har inga bra råd att ge utan bara säga att jag vet hur det känns. Jag önskar dig all lycka till. 

Vet du, jag tror du har börjat bearbeta din brors död.
Din kropp har börjat åt dig, och nu följer du efter, du har börjat grubbla och tänka på honom, du har börjat känna.
Kanske var du inte redo innan, men det du håller på med nu är bearbetning.
Nu gör du det för dig själv, när du är redo kommer du göra det med nån du älskar och sen kommer du sprida ut det mer och mer till människor i din omgivning, som det känns bra med.
Och en dag känner du kanske att du faktiskt är klar med bearbetningen.
Din sorg efter din bror kommer du alltid få leva med.
Berätta om honom här, vad hände honom, hur var han som person, berätta om dina minnen.
Om det känns bra förstås. 
Men framförallt ge dig själv tid och lita på dig själv, du ser ju att din kropp och själ sätter nivån, du behöver bara följa med och lita på dig själv,
Din kropp vet och låter dig hantera det här i din takt. 

För det är tid som det handlar om, jag vet, jag vaknar upp till en mardröm varje dag, men i mitt fall är det min son jag saknar.
Och du det har bara gått några få månader, det är ingenting i dom här sammanhangen. 
Jag pratar med en kvinna som förlorade sin son i Måbyolyckan, hon sörjer varje dag.
Men hon säger att det blir aldrig så jävligt som det var alldeles i början.
Och vill du inte skriva till oss, kanske skulle du skriva för dig själv, eller varför inte till din bror. 

Jag beklagar din förlust.

Och en sak till när man är van att vara den starka är man ovan att våga lita på andras kapacitet.
Och dom är vana vid att inte behöva visa sin styrka, för det gör ju du åt dom, men i skarpt läge kan omgivningen verkligen förvåna en, om man vågar låta sig falla och lita på dom.
Jag är också en av dom som alltid är/har varit stark, tills min son dog.