2 årig dotter som slåss hemma

Du behöver inte bli arg och säga till på skarpen. Du kan testa att lugnt och tryggt säga "man slåss inte med muggen, den har man ju till att dricka ur... vill du ha vatten?" och inte göra någon stor affär av det. Belöna bra beteende med uppmärksamhet, och ignorera dåligt. Förebygg genom att hålla undan ömtåliga saker, ge plasttallrik osv. Krama henne och busa med henne för att avleda när hon slåss, efter att du lugnt sagt "inte så".

Jag tänker tvärtom, bli arg! Du måste visa att hon gör fel, du kan inte lugnt resonera med en så liten! Det är inte farligt att bli arg. Hela tiden markera att det är fel sätt hon gör - inte att hon är fel osv. 

Poängen är att man kan inte resonera med en så liten på något vis - ännu mindre genom att bli arg. Ilska föder ilska, och då behöver hon "försvara sig". Ja, markera att det är fel - genom att berätta det.
I den åldern har man ingen impulskontroll och hon skulle inte klara att hindra vad hon gör även om hon försökte. Ilska hjälper inte. Däremot tålmodigt upprepande på ett respektfullt vis att det hon gör inte är ok.

Där tycker vi faktiskt olika. Så små barn förstår om någon blir arg/visar rädsla, tex om ett barn springer ut i gatan. Barnet blir ledset, men det betyder att det förstått. Man får markera med ett bestämt NEJ. Barn förstår nej, likaså om man konsekvent flyttar barnet i de situationer det gör fel. Läs gärna om psykolog Malin Alvfen som pratar precis om detta. 

Min kompis barn är 1 år, drar henne hela tiden i håret, hon lider, håret ser för taskigt ut. Hörde hur hon vänligt leende säger "nej nej, du får inte", men han bara skrattar.  Jag sa ifrån argt när han drog i mitt och han började gråta. Sedan dess har han inte dragit nån i håret.

Fast i det här fallet är det nog viktigare att visa barnet hur man pratar lugnt och trevligt med varandra. I den här åldern kan de inte stoppa impulsen ändå. Men de kan vänja sig vid att den normala atmosfären är lugn och trevlig. Små barn kopierar sina föräldrar. Om mamma ofta skriker, höjer rösten, låter arg osv så kommer barnet att bete sig likadant. Det sättet att hantera frustration och besvikelse blir då det normala. Detta är senare mycket svårare förändra än att försöka lära ett äldre barn att man inte får slå folk i huvudet med en mugg i det ovanliga fall att barnet inte skulle ha uppfattat detta tidigare.

Men det ts hittills gjort verkar ju inte funka heller. Jag tror på att våga visa sig arg när barn gör felaktiga/farliga saker. Det kan räcka med att se arg ut, inte skrika och gapa.

Det är för att det inte finns mycket som funkar just i den åldern. Det man kan göra är att visa hur man beter sig, och själv vara lugn. Då kommer barnet ta efter. Man säger ifrån vad som inte är ok, och det går in... även om barnet inte rättar sig efter det direkt. Man måste tänka långsiktigt med en 2-åring.

Mina döttrar var också testande och provocerande i tvåårsåldern. De testade allt, riktigt jobbigt.. varje dag var en kamp ibland kändes det som haha. Nu vid 4 och 7 är det mycket bättre tack och lov! :D

Jag tror ändå inte på det där, man måste markera kraftigt. Efteråt pratar man om det; "ja, mamma blev arg, men man får inte slåss..." osv. En tvååring förstår ju nej!

Barnet kommer säkerligen att lära sig att man inte får slåss om man blir arg på det. Det kommer det att lära sig om man inte blir arg på det också. Skillnaden är att om man som vuxen blir arg så lär man även barnet att det är så man reagerar när saker inte blir som man vill. Man mer eller mindre tränar barnet på att skrika och höja rösten så fort nånting är fel...

Låter rätt sjukt att bli arg på en ettåring. 1 åringar har ingen impulskontroll

De tillfällen det lämpar sig att prata "mamma blev arg" är när man oavsiktligt blivit arg, tex för att man är trött, hungrig, huvudvärk eller liknande. I annat fall finns ingen anledning att bli arg. Man måste inte "markera kraftigt" på det vis du menar. Barnet lär sig genom att man föregår med gott exempel, och visar lugnt hur man skall göra. Man säger till, men inte med ilska, utan med tydlighet.

Nu pratar jag om barn i åldern ca 0-3 (flytande gräns). Äldre barn kan det ibland vara befogat med ilska, men inte som standardsvar på dåligt beteende.

Vi verkar ha olika uppfattning, och det är ju många som håller med om att både ditt och mitt sätt är bäst. TS har testat att bli arg - utan effekt. Kanske dags att testa något annat?

Vi tycker olika, så är det. Jag går på det jag lärt mig av bra barnpoddar, tex Kära barn. När personer ringer in/mejlar frågor om just detta, så frågar sig psykoterapeut Louise Hallin just var ilskan finns, varför föräldrar idag är så himla rädda att bli arga när ett beteende inte är ok, som när barn slår sina föräldrar och syskon. 

Ett annat sätt är att punktmarkera, TS ser nog direkt när barnet är på väg att slåss. Då kan man stoppa/flytta barnet och bestämt säga NEJ. Inte skrika och gapa. 

Jag håller med Anonym (ewt) och Anonym (Fast) som båda har helt rätt (Anonym Hygjs invändning och påpekande är naturligtvis också helt rätt).

Louise Hallin, hon har inga egna barn, vad?

De pratar dock sällan om 1-2-åringar i de fallen...

Jag har läst motsatsen, och utifrån att det finns olika uppfattningar så väljer jag det som känns vettigast för mig, vilket inte är vad Louise Hallin förespråkar (även om jag aldrig läst/hört något av henne). Jag ser fortfarande inte att det är enda sättet att bli arg, och för mig är det inte den rätta vägen till ett tryggt harmoniskt barn som lyder för att det vill det, inte av rädsla för ilska.