Mamma till missbrukande dotter

Tänkte att det kanske kunde vara bra att få lite kontakt med andra som kanske befinner sig i samma hemska situation som jag. För 1/2 år sedan upptäckte jag att min 26 åriga dotter är missbrukare. Jag har misstänkt det länge - i flera år - men hon och hennes kille bor på annan ort och hon har alltid varit bra på att prata och charma sin omgivning och prata omkull oss när vi försiktigt frågat hur det är med dom...
Detta uppdagades med buller och bång först när de båda var hos oss och de inte klarade av att hålla skenet uppe utan vi såg allihop att de var väldigt påverkade. Vi konfronterade dottern och då blev hon alldeles galen och skrek och var väldigt otrevlig. Jag blev rädd att jag skulle behöva ringa polisen till och med!
Dagen efter körde jag dem hem igen och vår kontakt blev stukad.
Några månader senare fick jag av en vän nästan "kastat i ansiktet " att de är missbrukare och att hon fått sparken från sitt jobb pga att hon stulit pengar och mediciner på jobbet!
Jag trodde inte mina öron - men betvivlade inte att det var sant! Allt föll på plats så fort jag fick det bekräftat och jag har nog vetat detta länge egentligen! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Fick fullständig panik, åkte hem och bara grät. Jag ringde till någon sån där jourlinje mitt i natten och grät och pratade och fick en massa bra tips! Jag förstod snabbt att jag inte kunde fortsätta som jag gjort med att försöka hålla kontakten med min dotter och låna ut pengar  till dem eller köpa kläder mm. Jag blev så fruktansvärt ledsen och rädd! Jag har själv ingen erfarenhet av droger och har aldrig varit i närheten av sånt här själv. Jag anser att vår dotter har haft en trygg uppväxt med en familj som brytt oss om henne.
Jag kände så fruktansvärt starkt att detta måste få ett slut, jag går under om jag inget gör.
Jag gjorde en orosanmälan till socialen i hennes stad och sade sedan upp kontakten med min dotter!Jag sa till henne att så länge hon höll på som hon gjorde så fick hon klara sig själv. Vi finns här för henne när hon är drogfri - inte förr! Det var fruktansvärt tufft! Jag grät dygnet runt i början och min dotter skickade en massa arga elaka mail och försökte ringa mig hela tiden! De på socialen/öppenvården tog i alla fall tag i ärendet direkt och de är verkligen fantastiska att prata med!
Men man känner sig ändå väldigt ensam och skamsen. Man skäms för hur allt blivit.. känner sig som en dålig mamma  och undrar om man gjort något fel... man känner sig väldigt ensam i det här.
Min man och jag pratar förståss om det här hela tiden men han reagerar inte som jag och han har svårt för att prata känslor.... Våra andra barn vill inte prata så mycket om sin syster.
Vi fick igår veta att vår dotter i alla fall har en annan adress än hennes kille så de har delat på sig. Jag vet inte ifall hon nu är på något avvänjningshem, men det hoppas jag såklart.
Jag hoppas att det finns någon här som har lust att bolla lite tankar och erfarenheter med mig?
Kram på er