Hur har er barndom påverkat er?

Jag kan inte hantera de än.

Jag tror alla tycker illa om mig

Jag tycker jag gör fel alltid

Jag litar inte på mig själv

Jag tar inte till mig om någon säger något positivt om mig.

Jag har svårt att uttrycka positiva känslor

Jag har svårt för pussar och kramar

Jag har många problem men de kommer jag på rakt av. Har precis börjat psykoterapi. Har gått till många kuratorer och psykologer genom åren dock då det påverkar mitt arbetsliv lika mycket som personliga liv.

Som om jag skrivit det själv! Hur gammal är du? Har dragit mig i så många år för att gå och prata med ngn, påverkar även mig i mitt arbetsliv tyvärr också, då jag inte vågar en del saker, blir alltså begränsad.

Jag frågar saker fast jag redan vet, tar inga insiativ och eftersom jag tror alla tycker illa om mig så försöker jag hålla kollegor på avstånd. Samtidigt kan jag ha problem att "berätta för mycket" när jag väl pratar. Jag är 28 år nu.

Jag har dragits med dåligt självförtroende och känslan att jag inte är bra nog hela livet, och det är en följd av att jag alltid fick höra att jag inte dög i barndomen. Men det har blivit bättre med åren.

Tragiskt att man ska känna så. Jag känner mig så gammal också i allt det här. Herregud så hemskt det var att fylla 25!

Jag litar inte på män. Samtidigt som det är jag som aldrig kunnat vara trogen i en relation (förens nu). Är 25.

Min barndom påverkar nog mig mer än vad jag egentligen vet och förstår.

Men här är de saker som jag slåss med dagligen.
Inre stress(klarar inte av att varva ner, och är alltid på helspänn) 
Släpper inte in människor i mitt liv, håller dem på avstånd. Litar heller inte på någon.
Svårt att tala med andra människor.
Svårt att visa känslor, kan tillexempel inte visa att jag är arg på någon. 

Extrem stress, rusade genom livet för att slippa minnas.. som 20 åring redan krashade jag totalt. Min kropp blev sjuk.

Litar inte på människor, har inga vänner

Dum mot mig själv låtit män och folk utnjyttja mig

Alltid brytt mig för mycket vad andra tycker

Känner igen det där med den där inre stressen, jag har JÄTTEsvårt att koppla av, att se på en film utan att kolla på mobilen eller göra annat är i princip omöjligt. Att läsa en bok utan 10 andra tankar går knappt heller.. Även de andra punkterna känns delvis igen, håller människor på en bits avstånd för att jag inte vet om de faktiskt menar allvar, visar de mer "kärlek" än vad jag varit med om så vet jag ändå inte om det faktiskt är sant.. Vågar inte lita på det, i slutändan jag som "straffas" av det.

Blir också väldigt liten i mötet med en del andra människor, vill gärna "krypa" upp i någons knä och bli omhändertagen. Kanske en följd av att jag aldrig fått vara just liten, inte blivit omhändertagen på det sättet. Jag har blivit "älskad" men inte så att jag fått utlopp för den omvårdnad som ett barn behöver, tror det är mycket därför jag också känner mig stressad och gammal i min ålder, när jag inser att det är för sent. Jag är 25, jag kommer aldrig få den möjligheten längre att klättra upp i någon " vuxens" famn och få veta att allt kommer bli bra. Så himla tragiskt egentligen att behöva känna så :( tänk vad viktig ens barndom egentligen är och hur stor roll den spelar. Bara man (jag) vågar erkänna det för mig..

Någon av er som känner så?

Rätt mycket så, fast inte så svart för mig, snarare grått. De två sista punkterna stämmer dock inte alls in på mig. Tror jag kan tacka några fina flickor* i mitt liv för det, framför allt en som fick mig att öppna upp mig.

Jag kräver en del hängivenhet för att jag ska släppa in människor känslomässigt nära som en del är inne på. Jag har dock ingen konstant stress och oro. Jag har väl klarat mig relativt bra under omständigheterna verkar det som.

*inte madonnakomplex