Socialsekreterare nära gränsen

Hej!

Jag är 26 år och har arbetat som socialsekreterare med försörjningsstöd i cirka 3 år. Jag har ingen erfarenhet av andra områden inom socialtjänsten.

Egentligen tycker jag att yrket passar mig ganska bra. Jag älskar att skriva, är noggrann, empatisk och social. Jag har även ett intresse för den juridiska delen i arbetet och tycker om att se saker utifrån olika perspektiv.

Mitt problem är att jag ständigt går runt med dåligt samvete. Det känns som att jag gör allt men ändå inte lyckas nå upp till en, för mig, acceptabel nivå. Den nivån handlar för mig om att utföra ett rättssäkert arbete som jag kan känna att jag står för. Idag känns det som att jag gör mitt bästa (och mer därtill) utifrån de förutsättningar jag har. Jag hatar dock känslan av att ändå inte vara nöjd med vad jag gör i varje ärende. Det jag tycker är minimum, t.ex kolla att de som ansöker har sökt alla ersättningar de kan ha rätt till, bedöma om de har rätt till bistånd till de olika kostnader de ansöker om och se om de följer sina planeringar, tycker jag tar otroligt mycket tid och kraft. Ansökningsperioderna sträcker sig nästan upp till tre veckor per månad och jag hinner knappt andas innan det är dags för en ny period igen. Det känns som att jag ständigt jobbar 200 %.

Jag har svårt att sätta ribban och bestämma vad som är good enough. Jag tänker varje dag att jag ska försöka ändra inställning, typ bli lite mer lättsam och inte ta allt så allvarligt, kanske bli mindre empatisk (??)... men jag lyckas aldrig. Jag tycker att klienterna är värda en rättssäker handläggning, och varför ska jag behöva bli mer känslokall? När jag då lägger ner mycket tid på att utreda innebär det att jag behöver slå knut på mig själv för att hinna med alla ansökningar. Om jag gjorde all i "normal" arbetstakt skulle jag aldrig hinna med känner jag.

Det känns som att jag mjölkas på energi samtidigt som jag inte får någon belöning. Ofta blir klienter arga när de får avslag och samtidigt ska jag försöka upprätthålla en god relation till dem för att kunna vara ett stöd för dem i att komma ut i egen försörjning. Den kombinationen är svår. Mina kollegor hinner jag knappt prata med eftersom jag har så mycket att göra, och min lediga tid går åt till att försöka återhämta mig. Det känns inte som en hållbar situation.

Nu till mina frågor...

1) Finns det någon som kan ge mig lite tips på hur jag ska klara av att arbeta med detta utan att totalt förstöra mig själv?

2) Har ni någon tanke om vad jag skulle kunna arbeta med istället som är lite liknande men mindre stressigt? Jag är rädd att jag kommer att behöva byta bana om jag inte hittar något sätt att få det att fungera.