Sambo som saknar empati?
Min sambo är en typisk person som alltid agerar så fort något är roligt. När något är tråkigt går det istället inte fort eller kanske inte ens blir av.
Jag har under de senaste veckorna jobbat mycket. Mycket nytt ansvar och tungrott på jobbet med många sjuka och endast vikarier. Har känt mer och mer att jag tappat gnistan. Stressen äter upp mig och jag har nu, när jag äntligen fått ledigt, endast legat på soffan. Inte orkat sminkat mig, klätt mig, eller tagit hand om mig. Detta är annars mkt viktigt för mig. Men har tappat lusten till allt, är irriterad och arg. Funderar på om jag gått in i en depression/väggen.
Jag har försökt att göra upp en inre plan för hur jag ska ta mig ur detta. Köpt rosenrot tabletter, tagit en kortare promenad etc. Arbetat på vägen till att hitta gnistan igen(mentalt än så länge), med andra ord har en start för eget ansvarstagande rörande min situation börjat ta form.
Jag lägger därför inget ansvar på min sambo så som att han ska göra mig glad igen. Det enda jag hade önskat skulle vara en gnutta empati och pepp, en kram, en fråga om hur jag mår, en fråga om han kan göra något för att avlasta etc..
När jag berättar för honom att jag mår dåligt så är det som om han inte ens försöker förstå. Allt handlar fortfarande om han. Berättade för honom att det känns som om jag håller på att gå in i väggen och att jag inte orkar gå utanför dörren. Det första han frågar är då om vi ska dra bort till hans mamma och hälsa på. Sedan frågade han även om det är okej om hans kompis kom på besök om någon dag och stannade i några dagar. Hallå vad är det han inte förstår?!
Jag är hemma och mår dåligt. Han tittar på tv utan att fråga vad jag vill se. Han tittar på datorn i sängen när vi ska sova, utan att fråga vad jag vill se. Det är alltid vad han vill titta på som gäller.
Han har varit hemma i en vecka pga sjukskrivning (eksem) när jag jobbat och ändå är det jag som får städa nu. Så dammigt golv, äckliga snusar överallt etc. Han frågade inte ens om han kunde hjälpa.
Jag fick ett sammanbrott då pga att han inte verkar bry sig och då får jag höra "du måste ju vara sjuk i huvudet!".
Visst jag är inte frisk just nu. I ett stressläge där mycket känns mörkt. Han kan ha en poäng, men det är ändå så okänsligt sagt. Att sparka på någon som ligger.
Nyss vände han sig om i sängen och sa bara godnatt. Ingen kram, ingen puss. Ingenting. När jag frågade varför så sa han bara "Du brukar ju också bara vända dig om!" Vilket kanske hänt någon gång men.. Som om han nu bara försökte trycka ner mig på något vis?
När jag skickar sms om hur jag känner(har enklare att uttrycka känslor i text) svarar han inte längre. När jag ifrågasätter varför får jag till svar att han inte orkar svara på milslånga sms. Han säger att han tänkte svara på det när han kom hem istället muntligt, men det har han aldrig gjort. När jag istället försöker prata med han blir han tyst eller så upplever jag det som om han vill överrösta mig(vara den som vinner samtalet) alltid jag som ber om ursäkt i slutändan.
Varför är han så här?! Det enda jag vill är att få lite förståelse, lite tröst eller vad som! Inte bli kallad knäpp!
Empatilöshet? Maktlöshet? Eller har han helt enkelt tröttnat?
Ju mindre bekräftelse, förståelse och ömhet jag får desto mer arg blir jag. Ledsen. Känner mig missförstådd. Försöker berätta om och om igen att det inte känns som han bryr sig men han hävdar att han gör det.
Känner mig osedd och ensam i mitt förhållande! Ingen bekräftelse på mina känslor. Bara ignorans.
