Ni som låtit kärleken växa fram har det hållit?

Jag blev blixtförälskad i min man men inte han i mig. Han hade till och med en crush på min bästis när vi först träffades, så det var lite drama i början. Men det har hållit i tolv år nu :)

Har han varit osäker i sju månader så undrar jag om han kanske bara försäker rättfärdiga för sig själv (och för dig) att hsn fortfarande är tillsammans. Jag skulle backa ur om någon var tveksam efter flera månader.

Den största miss jag gjort är att stanna kvar i ett förhållande där jag inte var kär men så småningom vande mig och började känna mig trygg. Jag högaktade aldrig henne eftersom hon aldrig s a s var mitt första val. Mångårigt missnöje/medelmåttighet.

Men, man funkar ju olika...

Han har inte varit osäker i 7 månader. Men i början av juni valde vi att fortsätta och se vad det kunde bli. Sedan dess har det känts bra och jag har fått träffa hela hans familj och hängt med dem hela sommaren...men han är inte en person som pratar om sina känslor så det är därför jag fick ord på det nu.

Men hur var du när du var med henne? Han släpper typ inte taget om mig när vi ses, känns svårt att fejka intimitet

Vad härligt att höra!

I 18 år med 2 barn höll det för oss.

För mig är det jättekonstigt att berätta att han inte tyckte så mycket om dig för några månader sedan. Fast det beror väl på kontexten förstås, men på hur du beskriver låter det som att han gillar dig i teorin men inte fullt ut i praktiken och hoppas på att hans ka börja göra det. Alternativt att det är ett spel han kör för att få vara i överläge. Han kanske gillar den "makt" han får genom att vara öppen med att du gillar honom mer än vad han gillar dig.

Som du säkert förstår ställer jag mig skeptisk till en sån relation.

Visst kan kärlek växa fram, men då kanske man umgås som vänner tills det känns "rätt", eller håller osäkerheten för sig själv tills man vet säkert.

Det var så han beskrev det då i juni att han hade hoppats på att han skulle tycka om mig mer och mer men att det inte blivit så. Han är väldigt fokuserad på sina i intressen vilket han har många av. Men jag ville inte ge upp då utan vi kom överens om att fortsätta ses och se vad det skulle bli. För ett år sedan avslutade jag en relation på 15 år och har 2 barn så har ju inte haft bråttom in i något. Men som sagt nu är han mycket mer på och vill träffas och det känns som han verkligen tycker om mig, är ju som sagt bara rädd att jag blir den han nöjde sig med. Tror inte det är maktspel, vi är överens om att inte köra spel utan vara ärliga...även om ärligheten har gjort riktigt ont ibland.

Du verkar ju ganska övertygad om att er relation är bra, men den "ärlighet" han visat kan bli ett problem längre fall. Han kommer kanske vara helt ärlig med att han om två månader tycker mindre om dig än vad han gjorde idag. Tänk dig en framtid där han regelbundet säger att han inte riktigt har samma känslor för dig länge, men att han väljer att stanna kvar. Jag har varit i en sån situation också, och det är tortyr.
En sund person hade valt att ligga lågt med att berätta för ingående om sina känslor tills dess att förhållandet är någorlunda stabilt. Risken är att han är typen som är "ärlig" om att han inte tyckte om din födelsedagspresent också.

Ja det är ju just det. Den är jättebra nu på alla plan men på grund av att han sårat mig så mycket går jag runt och oroar mig ändå, och undrar om det är värt det eller kommer han kasta bort mig om ett tag, igen. Samtidigt är jag så kär så vill inte släppa honom. Men tänker ofta på de gånger han sårat mig och vet inte riktigt hur jag ska klara av att släppa det, ligger och knager. Bästa är ju att prata med honom hur jag känner, men eftersom han har svårt med känsloprat så vet jag inte hur mycket det kommer ge. Tack för dina svar

Vem av er var det som kärleken växte fram för?