Mår bra men ser ingen mening i något

Jag har mått väldigt dåligt till och från i flera år. Självmordstankarna började vid 11års ålder men när jag var 15år började de tankarna försvinna, även om de bara var borta i kanske en månad innan de kom tillbaka igen. Men jag minns fortfarande "that moment" när jag faktiskt inte ville dö, märkligt var det.

Jag mår inte dåligt nu, jag mår äntligen bra. För första gången i hela mitt liv trivs jag super bra i skolan, jag har aldrig ångest över den och jag nästan längtar dit. Jag umgås ofta med vänner och familj som jag älskar och har kul med. Jag har idéer om vad jag skulle vilja göra i framtiden. Jag tränar regelbundet och äter bra så hälsan rent fysiskt är det inte heller något stort fel på, dock har jag en kronisk sjukdom men den märks knappt av och stör mig inte i min vardag.

Ja allt verkar ju vara bekymmersfritt, om det ändå vore så enkelt. Av någon konstig anledning ser jag ändå ingen mening med att leva. Känner mig helt tom och känslolös. Självklart så har jag vänner, familj & framtidsplaner osv men allt sådant känns så onödigt, jag menar jag skulle ju lika gärna kunna dö. Jag vill liksom bara dö och slippa allt men ändå vet jag inte vad det är jag vill slippa undan från, eller jo jag vill slippa leva, vad är det för fel på mig? Det är så svårt att förklara och sätta ord på det och jag förväntar mig inte att någon ska förstå och jag vet egentligen inte vad jag ville komma fram till, kanske nån som känner samma sak, eller känt samma sak men kommit ur det?