Repa sig från ett missfall?

Beklagar verkligen! Man repar sig på nåt konstigt sätt med tiden även om sorgen alltid finns under ytan. Man vågar försöka igen för att man verkligen vill ha barn. Gjorde vi i 9,5 år med 4 missfall och nu är det värt det när jag äntligen kommit till v.33.   Så ge inte upp. Sörj, försök igen när du orkar och ta nya tag.

Usch...beklagar verkligen. Kan bara säga jag vet hur det känns efter 2 missfall nu, det första i mars en vecka efter plus, var ledsen några dagar men kände att det var ju så tidigt. Blev gravid igen i maj, såg ett hjärta slå v 8 och sen såg vi fram emot KUB, var i v 13 (12+6) och när vi på skärmen såg vår lilla bäbis så var den helt stilla...hjärtat hade stannat bara ett par dagar innan i v 12+ mätte de till. FIck föda ut hen dagen efter...värsta vi vart med om, som vi grät...vi bad få titta på den lilla och där låg världens finaste minimänniska till synes hel och fin...fy fan. Haft många veckor av helvete med blödningar, operationer efter det och även så mycket oro och sorg för framtiden, hur man skulle må och tänka OM vi ens blir gravida igen osv....men man repar sig sakta men säkert, snart har det gått 3 månader och äntligen har vi fått ett ok på att sätta igång igen, nu är kroppen återställd. Den största oron är ändå att vi inte ens kommer bli gravida igen, och OM vi väl blir det så kommer det vara en sjukt nervös tid och jag kommer gå på regelbunda VUL privat, kommer inte vilja tappa en massa tid på om det går dåligt...måste ha nån typ av upprepande kontroll känner jag. 

Vi har bokat utredning privat nu och kommer börja med det under november. Känns skönt kolla om det är något som går se som kanske påverkar att det inte går vägen som det ska...

Många varma kramar, tillåt er att känna sorgen och ta hand om varandra så ska du se att ni sakta kommer hämta er och till slut våga testa igen. 

Först och främst så beklagar verligen! Jag har gått igenom 3 missfall så jag vet vilken sorg och saknad som du upplever! Tillåt dig att sörja och våga visa att du är ledsen! Sååå många biter ihop och visar inte hur ledsen man är när missfallet är "avklarat".

Om jag ska komma med tröst så kan jag berätta att mina 2 första missfall var i v.13 och upptäcktes i samband med UL när vi skulle göra KUB. Stor chock och en mardröm naturligvis MEN!!!...nu sitter jag med vår son i knät och med en bebis i magen igen. Fick ett missfall i mellan de här två små liven. Vad jag vill säga och "trösta" med är att missfall är otroligt vanligt och en del av livet för många kvinnor, tyvärr.
Saknaden efter  mina små änglar som aldrig fick en chans finns kvar och det gör mig så ont när jag läser om hur du har det just nu.

Tack så mycket för alla svar! Det är tufft och jag har gråtit ur mig och känner mig känslomässigt "lättare" nu. Försöker intala mig att det fanns en anledning med allt de här :)

Fick mf för tre veckor sedan. Har ännu inte riktigt accepterat det. Märkligt med tanke på att jag visste om det innan, då jag inte mådde tillräckligt illa och testen slutade stegra. Det jag hakat upp mig på är att illamåendet dök upp efter att klumpen kommit ut och att testen började öka igen. Har dock kollat och det är tomt där inne. Testen har dock ännu inte börjat minska i styrka.. Kan nog inte släppa taget innan jag fått helt blankt Och det kan ju dröja länge innan dess...

Lyckades få dem att kolla hcg

En vecka efter låg det på 1900

Två veckor efter på 1296...

Nedåt men väldigt långsamt...

Jobbigt när det sjunker så långsamt. På mig vägrade de ta hcg efter mitt MA för de sa att man kan ha det så många veckor och ändå inte kan göra något åt det, så det jagar upp en mer än gör nytta. Men jag tror ju alla mina rester påverkade att hcg höll sig kvar så länge, för efter sista operationen var de borta på 2 dagar. Men fick kämpa för ALLT genom hela den processen så jag kände inte riktigt att nån lyssnare ändå...sen hade jag ändå rätt vilket känns pissigt när de borde veta bättre än mig...

Har de kollat så graviditeten satt i livmoderna så det inte var ett X?

Tack för att du svarade! Idag såg jag faktiskt äntligen en minskning på testet! Känner att jag kan börja andas ut. Var ju orolig för x men nu så känns det som att vi är på väg åt rätt håll. Blödningen ökade lite idag, vet inte om jag ska räkna det som mens eller inte, men skönt att vara lite tillbaka på banan i alla fall.

Du får nog inte mens under tiden du har hcg kvar..för du kan inte ha ÄL om du har hormonerna kvar i kroppen. Men mf-blödning kan komma och gå och variera i storlek. Jag hade uppehåll upp mot nån vecka, sen störtblödde jag. Jag hade rester kvar visade det sig alla gånger, även efter skrapningen. 

Så om det inte slutar tycker jag du ska be om ett VUL för att se så allt verkligen är ute.