• Anonym (Ofelia)

    När man inser att man älskar sin bästa vän

    Jag (kvinna) träffade för 5 år sedan en 8 år äldre kvinna som jag klickade med direkt, och vi har alltid pratat - per sms, i telefonen och när vi jobbar ihop, promenerar och gör saker ihop. Vi har båda familjer; partners och barn. Vi har successivt närmat oss varandra, har fått en djup och ömsesidig tillit - och idag kan vi både gråta och skratta ihop, och vi pratar verkligen om allt. - och vi pratar hela tiden. Vi tycker oftast lika om andra människor och om samhällsfrågor. På jobbet går vi alltid och fikar ihop, lunchar ihop, kollar upp varandra på morgonen, och innan vi går hem. Har vi mer än en semestervecka från jobbet, så ses vi. Vi hörs varje dag även under ledigheter. Vi är lika tighta som man kunde vara med sin bästis i tonåren....men nu är vi ju båda vuxna medelålders kvinnor som har familjer.
    Jag är lesbisk,har alltså en kvinnlig partner. Hon är gift med en man sedan 25 år. Båda har tonårsbarn. 

    Sedan en tid tillbaka har jag insett att jag tänker väldigt mycket på henne, och jag tror att jag tycker alldeles för mycket om min bästa vän, helt enkelt. För mig är hon en oerhört vacker människa, och det känns som om världen vänder sig upp och ner varje gång hon kommer emot mig. Vi brukar inte ta i varandra, och ingenting har hänt alls. Ibland kramar vi om varandra, om vi haft ett mer djupt och sårbart samtal än annars, men ingenting annat. 

    För ett tag sedan bestämde jag mig för att byta arbetsplats, vilket givetvis är jättejobbigt att hantera för både henne och mig, eftersom vi gör allting ihop under dagarna både i arbete och på raster. Hon har stöttat mig jättefint i det dock, och verkat uppriktigt glad för min skull. Så för ett par dagar sedan kom hon in i mitt rum och la sig i min famn storgråtandes. Hon grät hejdlöst i minst 30 minuter. Jag höll förstås om henne, lyssnade på henne och tröstade. I efterhand var det väl lite olika faktorer som spelade in, men framförallt att hon var rädd för vad som händer när vi inte jobbar ihop - att mista mig.
    Det är ju även jag livrädd för. Jag är rädd för att mista henne, men också rädd för mina känslor....för jag inser att jag verkligen kommit att älska min kompis. Samtidigt tycker jag verkligen inte att hon är för mig att få som kärlekspartner, utan att vi nog är bäst som nära vänner. Självklart är det riskfyllt att vara så tight med någon av det kön man attraheras av,och att det är lätt att någon blir förälskad.Kanske är en riktigt djup vänskap en form av attraktion....och en lek med elden därmed. Vi har givetvis aldrig pratat om det här.

    Jag vet bara inte vad jag ska göra med situationen. Det är inte vilken vän som helst. Hon betyder enormt mycket i mitt liv, men jag vill helst behålla min familj - och ha kvar henne som just vän. Vill inte känna så här!

    Ge mig råd!!

  • Svar på tråden När man inser att man älskar sin bästa vän
  • Mawa

    Livet med ens partner, särskilt om man har barn som bor hemma, ger inte så ofta utrymme för pratstunder. När man jobbar eller är med andra har man kanske större möjligheter att diskutera och prata mer om sig själv/varandra, om man klickar, får förtroende för varandra och tycker om varandras egenskaper. Om man inte har barn hemma kan ändå mycket av tiden ätas upp av måsten, vila och TVn eller internet. Ett sätt att hantera det på skulle kunna vara att du talar med din partner om att du tydligen har behov av att prata mer och att du fått en vän som du gör detta med, men att du skulle vilja ha mer tid för sånt med din partner egentligen. Kanske komma överens om att ägna ett par timmar i veckan åt att filosofera över livet, delge varandra era tankar, diskutera bra och dåligt etc. Då skulle möjligen ditt behov av din kompis minskas till mer lätthanterlig nivå. Men klickar man inte på den punkten med sin partner, om man möts av ointresse, så kanske man kan förmedla till kompisen att man gärna fortsätter vänskapen trots byte av arbetsplats men att det blir glesare mellan träffarna. Du vill ju inte förlora din partner heller. Kvalitet istället för kvantitet i kompisförhållandet och mer umgänge med partnern så kanske det funkar. Hoppas mina lekmannaråd kan vara till hjälp i någon mån.

  • Anonym (Ofelia)

    Tack! Just så!
    Jag vill behålla och älska min sambo. Jag vill att hon ska vara den jag allra helst pratar med, den som är min vackraste i världen - och den som samtalen är oändliga med. Jag vill också behålla min jättefina och trogna vän - hon och jag stöttar verkligen varandra i vått och torrt, och vi kan alltid prata om vad som helst.

    Just nu känns det som om min vän är min vardagslivskamrat, och att det är henne jag pratar med mest, bäst och helst. Hon vänder lite upp och ner på min värld i varje samtal vi har;det slår mig hur mycket jag tycker om henne och allt hon är för mig. Det är jättevackert med kvinnlig, djup vänskap, men det här oroar mig en del, för jag tror att det är mer av kärlek än vänskap. 

    Jag vill inte ha ett förhållande med henne, men jag vill fortsätta att ha henne i mitt liv.

  • Anonym (Ofelia)

    Jag är livrädd att förlora henne för att det blir så komplicerat när jag tänker så här om oss.

  • Mawa

    Jag tror inte du behöver vara så rädd för att förlora din kompis, hon verkar ju tycka om ditt sällskap lika mycket som du hennes. Men livet bjuder på oväntade vändningar ibland, det kan man inte gardera sig mot. Lite sund distans till kompisen men bra samvaro när ni ses, det borde vänskapen tåla. Lycka till!

Svar på tråden När man inser att man älskar sin bästa vän