När man inser att man älskar sin bästa vän
Jag (kvinna) träffade för 5 år sedan en 8 år äldre kvinna som jag klickade med direkt, och vi har alltid pratat - per sms, i telefonen och när vi jobbar ihop, promenerar och gör saker ihop. Vi har båda familjer; partners och barn. Vi har successivt närmat oss varandra, har fått en djup och ömsesidig tillit - och idag kan vi både gråta och skratta ihop, och vi pratar verkligen om allt. - och vi pratar hela tiden. Vi tycker oftast lika om andra människor och om samhällsfrågor. På jobbet går vi alltid och fikar ihop, lunchar ihop, kollar upp varandra på morgonen, och innan vi går hem. Har vi mer än en semestervecka från jobbet, så ses vi. Vi hörs varje dag även under ledigheter. Vi är lika tighta som man kunde vara med sin bästis i tonåren....men nu är vi ju båda vuxna medelålders kvinnor som har familjer.
Jag är lesbisk,har alltså en kvinnlig partner. Hon är gift med en man sedan 25 år. Båda har tonårsbarn.
Sedan en tid tillbaka har jag insett att jag tänker väldigt mycket på henne, och jag tror att jag tycker alldeles för mycket om min bästa vän, helt enkelt. För mig är hon en oerhört vacker människa, och det känns som om världen vänder sig upp och ner varje gång hon kommer emot mig. Vi brukar inte ta i varandra, och ingenting har hänt alls. Ibland kramar vi om varandra, om vi haft ett mer djupt och sårbart samtal än annars, men ingenting annat.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att byta arbetsplats, vilket givetvis är jättejobbigt att hantera för både henne och mig, eftersom vi gör allting ihop under dagarna både i arbete och på raster. Hon har stöttat mig jättefint i det dock, och verkat uppriktigt glad för min skull. Så för ett par dagar sedan kom hon in i mitt rum och la sig i min famn storgråtandes. Hon grät hejdlöst i minst 30 minuter. Jag höll förstås om henne, lyssnade på henne och tröstade. I efterhand var det väl lite olika faktorer som spelade in, men framförallt att hon var rädd för vad som händer när vi inte jobbar ihop - att mista mig.
Det är ju även jag livrädd för. Jag är rädd för att mista henne, men också rädd för mina känslor....för jag inser att jag verkligen kommit att älska min kompis. Samtidigt tycker jag verkligen inte att hon är för mig att få som kärlekspartner, utan att vi nog är bäst som nära vänner. Självklart är det riskfyllt att vara så tight med någon av det kön man attraheras av,och att det är lätt att någon blir förälskad.Kanske är en riktigt djup vänskap en form av attraktion....och en lek med elden därmed. Vi har givetvis aldrig pratat om det här.
Jag vet bara inte vad jag ska göra med situationen. Det är inte vilken vän som helst. Hon betyder enormt mycket i mitt liv, men jag vill helst behålla min familj - och ha kvar henne som just vän. Vill inte känna så här!
Ge mig råd!!