Anonym (frustrerad)

Äldre 15 Oct 11:54

12 svar

Ohållbar arbetssituation

Hej!

Jag har precis börjat ett nytt jobb och har jobbat i 3 månader. Innan nuvarande jobb arbetade jag på en arbetsplats med liknande arbetsuppgifter. Jag kände redan då att stressen påverkade mig negativt och jag bytte jobb för att jag hade en förhoppning om att det skulle bli bättre på en annan arbetsplats. Samtidigt anade jag dock att det inte skulle innebära någon större förändring, men jag hade inget annat val än att testa eftersom jag inte mådde bra så som situationen var på den gamla arbetsplatsen.

Till min besvikelse har jag inte känt att det blivit bättre utan snarare gått åt motsatt håll. Det är klart att mycket är nytt och att det tar energi att lära sig allt på den nya arbetsplatsen, men jag misstänker att arbetsplatsen jag kommit till nu är stressigare än den tidigare även när jag kommit in i rutinerna.

Jag har alltså under en längre tid, ca 2 år, känt att jag varit nära bristningsgränsen. Det började med att jag inte orkade vara så uppbokad på helgerna utan helst ville ta igen den sömn jag missat under veckorna. Jag kunde vakna rätt tidigt, runt 8, på helgerna och känna mig utvilad. Men om jag hittade på något så märkte jag att jag blev trött igen runt 14-15. Jag började även tappa orken till att träna. När jag gick och tränade kände jag att pulsen skenade iväg - jag hade ju under hela dagen varit så uppe i varv att det bara fortsatte om jag tränade högintensivt.

Jag har haft huvudvärk nästan varje helg under 2 års tid. Min tolkning av huvudvärken är att jag får den efter att en del av spänningarna släpper när det blir helg och jag får sova en natt utan att behöva gå upp till jobbet. Jag har också haft halsbränna till och från. Nu på senare tid har jag haft halsbränna varje dag i typ 2 veckors tid och då har jag börjat ta medicin som hämmar magsyran helt. Så fort jag slutar så kommer halsbrännan tillbaka. Jag har även börjat få ont i ryggen. Värst av allt är dock yrseln. Varje dag när jag är på väg hem från jobbet känner jag mig svimfärdig. Jag blir orolig för att jag bara ska ramla ihop på vägen hem. Väl hemma är jag som i en dimma. Min sambo har svårt att få kontakt med mig och jag glider iväg i tankarna. På nätterna vaknar jag ofta av att jag arbetar i sömnen. Jag halvdrömmer och tror att jag uträttar något viktigt i sömnen fastän jag samtidigt säger åt mig själv att sova vidare. Jag känner mig därför inte alls utvilad när jag vaknar, utan vaknar ofta vid 4-5 om jag ska upp vid 6. Jag tror inte alls det handlar om att jag är redo att gå upp vid den tiden utan jag tror att min hjärna kickar igång för att den vet att det finns så mycket att göra på jobbet.

Jag tror att jag ligger illa till när det gäller utmattningssyndrom. Det är dock svårt att veta när gränsen är nådd. Jag reflekterar ju över hur jag mår, det är inte så att jag inte ser vad som händer. Det är svårt att ge upp när man är så envis. Men jag förstår ju att jag inte kan fortsätta såhär..

Vad skulle ni ha gjort i min sits?

Anonym (Wildrat)

Äldre 15 Oct 12:11

#1

Jag hade sjukskrivit mig. Du har inte nått gränsen, du är redan över den. Sök hjälp nu, innan du kraschar helt. Ju längre du låter det fortsätta så här, ju svårare blir det att komma tillbaka.

Anonym (sebbe)

Äldre 15 Oct 12:33

#2

Jag håller med ovanstående, och se det inte som att "ge upp" utan tvärtom, du fattar ett viktigt beslut för din hälsa.

Anonym (frustrerad) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 12:33

#3

Anonym (Wildrat) skrev 2016-10-15 12:11:48 följande:

Jag hade sjukskrivit mig. Du har inte nått gränsen, du är redan över den. Sök hjälp nu, innan du kraschar helt. Ju längre du låter det fortsätta så här, ju svårare blir det att komma tillbaka.

Tror det tar emot som allra mest eftersom jag är ny på jobbet. Jag tänker varje helg att "jag tar nya tag på måndag och gör inte mer än vad jag kan" men sen är jag där igen efter bara en arbetsdag och känner mig helt slut. Har försökt länge nu att hitta balansen men utan att lyckas..

Anonym (frustrerad) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 12:40

#4

Anonym (sebbe) skrev 2016-10-15 12:33:24 följande:

Jag håller med ovanstående, och se det inte som att "ge upp" utan tvärtom, du fattar ett viktigt beslut för din hälsa.

Jag håller med om att det inte är att ge upp - bara det att tanken på att hitta den där magiska balansen och kunna fortsätta jobba lockar mer!

Ytterligare saker jag märkt är att synen börjar påverkas. Jag har börjat kisa mer när jag blir stressad. Har också märkt att jag börjar få svårt att formulera mig. Orden liksom fastnar, riktigt läskigt.

Anonym (Nilly)

Äldre 15 Oct 13:01

#5

Om jag vore du: Jag hade börjat fundera över vad jag hade velat göra i arbetslivet. För uppenbarligen fungerar inte den här typen av arbete för dig. Att sjukskriva dig är endast en kortsiktig lösning.

Anonym (,)

Äldre 15 Oct 13:09

#6

Anonym (frustrerad) skrev 2016-10-15 12:33:44 följande:

Tror det tar emot som allra mest eftersom jag är ny på jobbet. Jag tänker varje helg att "jag tar nya tag på måndag och gör inte mer än vad jag kan" men sen är jag där igen efter bara en arbetsdag och känner mig helt slut. Har försökt länge nu att hitta balansen men utan att lyckas..

Men tala åtminstone med vården om en hälsokontroll, hur äter du? Kanske finns en del vitaminbrister också. Please? Du måste tänka på dig själv nu.

Anonym (Ta hand om dig)

Äldre 15 Oct 13:15

#7

Anonym (frustrerad) skrev 2016-10-15 12:40:14 följande:

Jag håller med om att det inte är att ge upp - bara det att tanken på att hitta den där magiska balansen och kunna fortsätta jobba lockar mer!

Ytterligare saker jag märkt är att synen börjar påverkas. Jag har börjat kisa mer när jag blir stressad. Har också märkt att jag börjar få svårt att formulera mig. Orden liksom fastnar, riktigt läskigt.

Jag håller med, du är redan över gränsen, du har bara inte kört i diket än.

Men jag vet hur svårt det är. Man vill orka, man "borde" orka, "alla andra kan ju" och nån slags lösning borde ju finnas "jag har bara inte hittat den än".

Jag gissar att du hör till gruppen högpresterande också.

Tyvärr har jag inga bra råd. För min del behövde jag erfarenheten (kraschen) för att få insikten. Och för att få modet att verkligen rannsaka migsjälv, vad jag drivs av, vad jag vill och hur jag vill leva mitt liv. Det är stora frågor och stora beslut.

Du kan väl börja med att boka tid hos en läkare. Säg att du är stressad, då bokas en lite längre besökstid. Sen kan du nog vara hur förvirrad du vill på det mötet. Jag tror läkarkåren börjar vänja sig vid att möta stressade människor. Fråga om hur man jobbar med stress i ditt landsting. Stressmottagning? Livsstilscentrum (stress, sluta röka, gå ner i vikt mm)? Psykolog?

För mig var det nog viktigt att höra från en läkare att jag inte mådde bra. Det gav mer tyngd.

Var rädd om dig!

Anonym (frustrerad) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 14:03

#8

Anonym (Nilly) skrev 2016-10-15 13:01:15 följande:

Om jag vore du: Jag hade börjat fundera över vad jag hade velat göra i arbetslivet. För uppenbarligen fungerar inte den här typen av arbete för dig. Att sjukskriva dig är endast en kortsiktig lösning.

Har funderat väldigt mycket på detta. Tycker väl om mina arbetsuppgifter egentligen, bara att det blir för mycket. Jag går runt med en ständig känsla av att vara otillräcklig trots att jag verkligen lägger ner mycket tid på arbetet. Jag tror att jag måste se nästa steg lite klarare för att jag ska våga stanna upp helt och lyssna på min kropp. Finns det någon jobbcoach eller liknande som man kan vända sig till?

Anonym (frustrerad) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 14:19

#9

Anonym (,) skrev 2016-10-15 13:09:45 följande:

Men tala åtminstone med vården om en hälsokontroll, hur äter du? Kanske finns en del vitaminbrister också. Please? Du måste tänka på dig själv nu.

Har bokat en läkartid i början av november. Tanken är väl att prata om halsbrännan och huvudvärken men det lär ju glida in på ämnet stress. Jag är typ rädd för att läkaren ska säga att han behöver sjukskriva mig. Jag förstår att det typ är så illa och jag mår verkligen inte bra, men samtidigt har jag så svårt att svälja stoltheten - särskilt på en ny arbetsplats. Det blir som att jag tänker att det bästa vore om jag kunde hitta balansen och sänka mina krav, för jag gör ju mer nytta så än om jag är sjukskriven. Men så har jag tänkt länge och jag hittar ju aldrig balansen..

Jag tog lite blodprover för några månader sen och då såg allt bra ut. Men kan vara bra att ta nya.

Anonym (frustrerad) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 14:27

#10

Anonym (Ta hand om dig) skrev 2016-10-15 13:15:59 följande:

Jag håller med, du är redan över gränsen, du har bara inte kört i diket än.

Men jag vet hur svårt det är. Man vill orka, man "borde" orka, "alla andra kan ju" och nån slags lösning borde ju finnas "jag har bara inte hittat den än".

Jag gissar att du hör till gruppen högpresterande också.

Tyvärr har jag inga bra råd. För min del behövde jag erfarenheten (kraschen) för att få insikten. Och för att få modet att verkligen rannsaka migsjälv, vad jag drivs av, vad jag vill och hur jag vill leva mitt liv. Det är stora frågor och stora beslut.

Du kan väl börja med att boka tid hos en läkare. Säg att du är stressad, då bokas en lite längre besökstid. Sen kan du nog vara hur förvirrad du vill på det mötet. Jag tror läkarkåren börjar vänja sig vid att möta stressade människor. Fråga om hur man jobbar med stress i ditt landsting. Stressmottagning? Livsstilscentrum (stress, sluta röka, gå ner i vikt mm)? Psykolog?

För mig var det nog viktigt att höra från en läkare att jag inte mådde bra. Det gav mer tyngd.

Var rädd om dig!

Tack för ditt svar! Skönt på ett sätt att få bekräftat att det har gått så pass långt, att det inte är konstigt att känna så som jag gör. Jag undrar hur länge jag kan fortsätta i det här tempot och hålla mig upprätt innan jag hamnar i diket...

Ja, det skulle jag säga att jag gör. Jag är van vid att ge det där lilla extra och då få någon slags beröm. Min motivation ligger i att göra ett bra arbete, inte bara att utföra arbetet. Jag är också väldigt rädd för att göra fel, och i mitt yrke är det väldigt många bollar att hålla i luften och det är lätt att missa något. Därför går jag ständigt på spänn. Jag ägnar också varje minut på jobbet till att försöka vara så effektiv som möjligt. Jag blir ganska olycklig av att känna att jag gör det där lilla extra konstant - men det är inte tillräckligt ändå. Jag försöker sänka kraven men även de kraven som jag tycker är de lägsta man kan ha - är svåra att leva upp till.

Jag tänker att det nog vore bra för mig att få kontakt med någon psykolog. Kanske börja med KBT. Vill helst inte att min arbetsgivare ska veta exakt hur dåligt det är.. jag vill ju vara en tillgång och inte vara helt slut efter så kort tid. Därför tänker jag att jag i så fall tar upp den kontakten vid sidan av jobbet och inte genom företagshälsovården.

Oavsett så känner jag att jag, om jag byter jobb igen, behöver en paus mellan jobben. Jag kände i somras under min semester att jag inte lyckades varva ner. Jag kan inte med gott samvete gå in i ett nytt jobb när jag är så pass trött som jag är just nu. Känns typ som att det bästa vore att "stå ut" ett tag till så att det inte märks varför jag egentligen slutade. På så sätt har jag kanske en god referens inför nästa jobb. Och sedan se till att ta ett break där jag är utan lön 2-3 månader. Men just nu känns det väldigt svårt att se mig själv klara att hålla det här tempot i typ 1 år som jag tänker är minimum...

Anonym (Ta hand om dig)

Äldre 15 Oct 15:43

#11

Anonym (frustrerad) skrev 2016-10-15 14:27:39 följande:

... Jag försöker sänka kraven men även de kraven som jag tycker är de lägsta man kan ha - är svåra att leva upp till.

...

Jag kände i somras under min semester att jag inte lyckades varva ner. ...

Jag gissar att dina lägstakrav är högre än snittet på din arbetsplats..

Det är en sak som var tuff för mig att acceptera, att arbetsgivaren faktiskt inte bryr sig om att det ska bli bra. Deras mål är good enough.

Jag vet inte hur länge man håller, det kan nog inte läkaren svara på heller. Men för mig så kände jag också efter en sommarsemester att jag inte var utvilad och min krasch kom i januari. Jag önskar att jag aldrig låtit det fortsätta efter oktober..

Har du lust eller möjlighet att plugga? Antagningen till våren stänger om två dar. Anmälan dig till nåt, du kan alltid tacka nej om du kommer fram till att det är fel väg framåt.

Anonym (Fiona)

Äldre 15 Oct 17:54

#12

Anonym (frustrerad) skrev 2016-10-15 14:27:39 följande:

Tack för ditt svar! Skönt på ett sätt att få bekräftat att det har gått så pass långt, att det inte är konstigt att känna så som jag gör. Jag undrar hur länge jag kan fortsätta i det här tempot och hålla mig upprätt innan jag hamnar i diket...

Ja, det skulle jag säga att jag gör. Jag är van vid att ge det där lilla extra och då få någon slags beröm. Min motivation ligger i att göra ett bra arbete, inte bara att utföra arbetet. Jag är också väldigt rädd för att göra fel, och i mitt yrke är det väldigt många bollar att hålla i luften och det är lätt att missa något. Därför går jag ständigt på spänn. Jag ägnar också varje minut på jobbet till att försöka vara så effektiv som möjligt. Jag blir ganska olycklig av att känna att jag gör det där lilla extra konstant - men det är inte tillräckligt ändå. Jag försöker sänka kraven men även de kraven som jag tycker är de lägsta man kan ha - är svåra att leva upp till.

Jag tänker att det nog vore bra för mig att få kontakt med någon psykolog. Kanske börja med KBT. Vill helst inte att min arbetsgivare ska veta exakt hur dåligt det är.. jag vill ju vara en tillgång och inte vara helt slut efter så kort tid. Därför tänker jag att jag i så fall tar upp den kontakten vid sidan av jobbet och inte genom företagshälsovården.

Oavsett så känner jag att jag, om jag byter jobb igen, behöver en paus mellan jobben. Jag kände i somras under min semester att jag inte lyckades varva ner. Jag kan inte med gott samvete gå in i ett nytt jobb när jag är så pass trött som jag är just nu. Känns typ som att det bästa vore att "stå ut" ett tag till så att det inte märks varför jag egentligen slutade. På så sätt har jag kanske en god referens inför nästa jobb. Och sedan se till att ta ett break där jag är utan lön 2-3 månader. Men just nu känns det väldigt svårt att se mig själv klara att hålla det här tempot i typ 1 år som jag tänker är minimum...

Jag tror det handlar en hel del om inställning. Jag var i en väldigt stressig jobbsituation under några år och mot slutet sov jag knappt, grät på cykeln till jobbet, hade ingen att prata med kände jag, konstant ont i magen och från och till huvudvärk. Jag sökte ett annat jonn internt, stort företag, men det tog tyvärr tid att byta och den organisationen jag bytte ifrån hade mycket att säga till om och tvingade mig att vara kvar.

Till slut var kroppen så slut och jag så förbannad att jag sa "fuck it, jag bryr mig inte". Samma dag sa jag också till min chef att jag inte kommer jobba mer övertid för projektet, om de inte går genom chefen och beordrar mig övertid på det sättet. Jag hade också en 2,5 åring hemma, så fick ingen vila att tala om hemma. Den dagen, då jag sa "fuck it", samt meddelade min chef att jag bara jobbar övertid om chefen beordrar det, sov jag det bästa jag gjort på flera år (började jobba heltid igen när dottern var 8 månader). Sov inte hela natten då dottern väckte mig, men bästa på mycket länge.... Så jag tror det handlar om inställning till saker och ting.

Mitt nya jobb är också mycket bättre, mycket mer uppstyrt och mycket bättre chefer så för mig hjälpte det att byta jobb, tom inom samma företag och med samma jobbtitel.

Ohållbar arbetssituation

INNEHÅLL