Lurad och bedragen
Hej! Jag blev medlem i dag för att jag vill berätta min historia. Jag har läst lite o andras verklighet och det slår mig att det är sjukt hur människor behandlar varandra. Helt sjukt! Efter år tillsammans där man verkligen blottat sin själ och skapat en trygg värld med tillit tillsammans, plötsligt inser att det är en främling man har vid sin sida helt plötsligt, som över en natt? För er som har gemensamma barn, är det ett ännu större svek. Känslor kan svalna, man kan glida ifrån varandra naturligtvis. MEN att inte hantera det sjyst är oförlåtligt. I min värld. Jag blir så förbannad!
Människan är ett flockdjur med stor egoism, det vet vi. Men vart har empati och den goda ?ryggraden? tagit vägen?
Jag har efter 13 år i ett ganska bra förhållande med 6 vuxna barn (20-29 år) från respektive tidigare liv fått reda på att min Sambo träffat en ny kvinna på en dejtingsajt. Mobilen låg på bordet, jag som aldrig tittat i den, aldrig haft en endaste misstanke, fick ett infall och tog upp den. Där i meddelanden låg en sms konversation. Som visade sig vara kärleksförklaringar på en ganska ?avancerad? nivå. Vi kan kalla henne Maria. Typ så här: jag älskar dig. Jag älskar dig med. Du är det bästa som hänt mig. Du med. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Jag med. Måste bara lösa min situation hemma, sen är det vi.
Eeh? Denna ömsinte man har friat till mig under alla dessa år, men jag tycker inte man måste gifta sig som ett bevis på kärlek. Han ville ju leva med mig resten av sitt liv!(?).
Min konfrontation: vem i helvete är Maria? Svar: Det behöver du inte bry dig om. Någon jag har träffat och tycker om. (sedan 2 veckor). Helt iskall och ingen förståelse att jag över huvud taget bryr mig. Helt galet på riktigt!! Vi är 50 +, = Lite livserfarenhet.
Jag sa bara: du har vecka ut på dig att flytta! Punkt. Där och då för exakt en vecka sen är han ?död? för mig.
Misstankar? Nej. Inga helt ärligt faktiskt. Var det en omedveten misstanke som gjorde att jag fick infallet att läsa i hans mobil? Det måste ha varit i mitt omedvetna i sånt fall.
Varför? Kanske han vill ha lite spänning och innerst inne varit missnöjd? Vad vet jag. Om det lilla fröet börjar slå rot vet man väl att det bara är en tidsfråga? Varför inte vara ärlig med det?
Mina tankar är att jag vägrar ta på mig något ansvar. Det är ju så lätt att tänka att man borde gjort si eller så för att vara mer älskvärd. När förhållandet går in i en slags vilofas, som det alltid gör till och från borde jag varit mer aktiv i ansvaret att ?lappa? ihop oss etc. Givit honom mer bekräftelse kanske. Bla bla bla. Nej nej. Detta handlar om eget ansvar för sitt beteende. Jag är oskyldig. Jag har inte gjort något orätt.
Att aktivt ta steget och söka en ny kärlek utan att först säga: Jag vill inte leva med dig och vill ta ett kliv ut till ett nytt liv är bara fegt och egoistiskt. Hela grejen gör mig illamående.
Jag går vidare iaf. Känner mig stark och är inte ledsen alls vilket är lite läskigt?Kanske skyddsskölden är på och det blir jobbigt om den faller av?
Stå på er! Kram (sorry, det blev lite långt brev)
