Inuti en aspergares huvud
Det sociala är det absolut värsta med min diagnos, om man inte har asperger själv så kan man inte förstå hur det är att sakna en social inre kompass. Att hela tiden vara osäker på hur andra människor tänker och uppfattar mig, att det hela tiden blir missförstånd i sociala situationer, att i vänskapsrelationer tänka saker som ?är det min tur att höra mig nu?? "vad ska jag säga nu?" Tjejer är ännu värre, ibland önskar jag att tjejer var mer som killar och var mer rakt på. Jag har hört att om en tjej ler mot en och håller på med sitt hår så är det tecken på att hon är intresserad. Det har hänt men jag är rädd för att göra bort mig, att det ska bli ett missförstånd.
Jag har även svårt med att spela en roll, vi med asperger har svårt för detta,att kallprata och låtsas vara intresserad av det den andra personer har att säga. Om konversationen är intressant kan samtal för mig vara väldigt givande, men om någon babblar på om tråkiga saker så flyter mina tankar automatiskt iväg på annat. Det är också ett stort problem jag har, jag har svårt för att lära mig, och få motivation till saker som inte intresserar mig. Vilket är tråkiga saker gör mig deprimerad och gör att jag tappar energi. Vilket förmodligen är orsaken till varför jag finner vissa sociala konversationer energikrävande. Jag har märkt att nt personer ofta umgås för det sociala umgängets skull, sen är aktiviteten eller samtalsämnet inte så viktigt. Men är varken aktiviteten eller samtalsämena roliga så är jag hellre själv än att umgås.
När det gäller empati så är jag empatisk i de situationer som jag kan förstå och relatera till. Där är jag lika de flesta nt:s faktist. Kroppskontakt är svårt, visst kan jag tycka om det om det är rätt person. Men det känns inte naturligt för mig att ta initativ till att röra vid folk. Som att ge någon en kram eller en puss m.m. Det känns inte ens naturligt för mig att vara den första som sträcker fram handen för att hälsa.
Jag har fått höra flera gånger att jag är en speciell och annorlunda person. Vilket jag delvis faktist tar som en komplimang, folk som strävar efter att följa normen lämnar ändå aldrig några avtryck efter sig i världen. Jag har också insett att normer ständigt förändras, för 40-50 år sen så var det en norm att se homosexualitet som en sjukdom t.ex. Så alla normer är verkligen inte av godo. Dock så gör detta att man ofta känner sig utanför och missanpassad, jag kommer dock att försöka gå med i grupper för andra med asperger. Även om jag paradoxalt nog kan se andra personer med asperger som udda.