Hur bör jag agera när det kommer til styvbarnen, hjälp!

Som närvarande vuxen har du all rätt att kräva hänsyn. Men respekt förtjänar man. Den kan du inte kräva. Men du kan förvänta dig den om du visar samma respekt till barnen.

Ett visst beteende kan du påpeka att det inte är ok. Men själva uppfostran skall inte komma från dig, den ska komma från pappan. Uppfostra kan man göra om man kommer in i deras liv när de är ganska små.

När du tycker din sambo agerar fel, så ta upp det när inte barnen är närvarande. inte som kritik utan mer som underlag till en lågmäld diskussion och hur du känner att man kunnat göra istället.

Ni måste ju kommunicera om hans barn. Och vad HAN förväntar och accepterar från dig såsom hans sambo. Annars kan det bli helfel.

Tack för ditt svar, jag försöker att göra liknande som du skrev.. ibland fungerar det jättebra. Relationen jag har till barnen är för övrigt bra, de har sagt att de älskar mig, speciellt flickan.. Och det värmer och känns bra för mig. Men ibland är jag rädd att det kommer att förändras när jag blir arg på dom eller tycker att deras beteende inte är ok.. Jag kan bli riktigt sur på dom och känner att jag inte vill se de just då.. Det tar ett tag för mig innan jag orkar gå ut till de igen.. Det känner jag inte är så bra at göra,, men jag kan inte rå för det.. jag blir så irriterad.. önskar att jag visste hur jag ska hantera det saker som det jag precis skrivit på ett bättre sätt.

Men man MÅSTE få vara arg och irriterad. Det blir man på sina egna barn också. Minns när jag blev fullständigt vansinnig på min son. Jag stängde aldrig nånsin in mina barn på sitt rum som vissa föräldrar jag. Jag stängde in mig själv. Och räknade till tio.

Blir man arg och irriterad på något som barnen gör, så måste man också förklara för dom VARFÖR man reagerar så. Men man förklarar inte när man är sur och arg. Det får man göra senare, men helst samma dag. Så att gå undan är ju helt rätt. "Jag tycker oerhört mycket om er, det kommer jag alltid att göra. Men det hindrar inte att ni ibland gör min fullständigt rasande (eller välj själv vilket ord du vill använda)". Sen försöka komma överens om hur ni ska göra framöver som hindrar ditt blodtryck att stiga till skyarna.

Så å ena sidan känner du ibland att du vet bättre än vad pappan vet hur ni skulle behöva agera när det gäller barnen och å andra sidan kan du ibland inte rå för att du inte själv kan agera vuxet utan mer i stil med en ungdom som genomgår en jobbig tidig pubertet?

Nå, din strävan eller i alla fall önskan att bete dig bättre är ju åtminstone hedervärd och självklart kan du välja ett för er alla mer produktivt sätt att bemöta barnen på när du känner irritation eller vilken känsla som helst egentligen, men hur du ska gå tillväga har en del att göra med hur länge ni känt varandra, hur er relation eller ert relationsbyggande ser ut och så vidare. Rent generellt så tror jag att man förstör vad som kan bli fina relationer genom att forcera dem och genom att för snabbt ta för stort utrymme vad gäller biten som många av oklara anledningar vill åt - uppfostran. Att prata däremot, om hur man själv känner i olika situationer eller knyta någon händelse till något ur ens eget liv som barnen kan relatera till - allt sådant tror jag är jättebra. Jag menar att det under en längre tid vare sig bör handla om att frustrerat knyta näven i fickan och distansera sig på ett skuldbeläggande sätt eller att med kraft gå in och auktoritärt ta sig rätten att domdera med barn man inte själv har eller - i vissa fall - inte ens vill skaffa sig en bärande relation till. Var nyfiken, närvarande och ärlig är mina tips och försök komma ihåg att de förmodligen kan komma att tycka att den nya situationen är jobbig ungefär lika många gånger som du tycker så.

Jag för min del var personlig men inte påträngande. Jag var också noga med att skilja på min egen önskan om att leva som en familj och barnens bilder av hur vårt sammanboende skulle se ut och vad det kunde handla om. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att man inte blir en familj bara för att vuxna som vill leva tillsammans bestämt sig för att göra det, i stället får man se på alla inblandade som ett sorts kollektiv där vissa känt varandra hela livet medan andra är nytillkomna. Det kan ta tid innan rollerna fallit på plats.