Förskoleångest.
Jag ska försöka skriva detta så kort som möjligt. Min son fyllde 3 år under sensommaren, vi hade inskolning på förskolan några månader efter han fyllde två år. Det gick bra med inskolning och han trivdes bra med allt utom maten, han åt inget där (han har selektiv ätovilja) med tiden så bleknade han efter 4-5 mån att småpilla i maten iaf och vi gick endast kl 8-12 och ett par dagar i veckan. Eftersom jag var hemma och han mer gick på förskolan för att ha det med sig för framtiden om jag börjar jobba mycket då är han redan van att vara där. Förskolan klagade på att de ville se honom oftare och de ville att han skulle komma in oftare men han hade inga problem med att vara där sporadiskt och jag kände att varför jag jag lämna honom om jag är hemma och dessutom älskar att vara med honom på dagarna. Jag sa iaf att han skulle gå mer framöver.
Problemet är att efter ett långt sommarlov så började min son på en avdelning för äldre barn och vi blev sjuka konstant så sonen var hemma mycket även om jag ändrat tiderna till 8-15, och tre dagar i veckan. sonen åt inte alls på förskolan igen och ville inte sitta vid bordet heller, fröknarna blev irriterade och tyckte att vi skulle ha honom där från 9-14 istället så får han äta både frukost och eftermiddagsmellis hemma, så vi prövade det istället., och det fungerar iaf lite bättre och jag är inte orolig att han inte får i sig mat . Men han vill inte till förskolan alls på dagarna, han vaknar och säger Nej, Förskolan. NEJ MAMMA INTE FÖRSKOLA!!! jag försöket fråga varför men han fattar inte frågan. Jag är alltid positiv till förskolan runt kring honom och har verkligen försökt st han ska känna sig trygg. När vi kommer till förskolan trots en timmas skrik och panik då försöker jag få honom intresserad av andra barnens lekar men oftast blir han blyg och tyst och bästa drar mig i handen åt ett annat håll. Och när jag säger: men vännen mamma måste gå nu, så brukar han klamra sig fast och sen skrika och gråta och ropa MAMMA, KOM TILLBAKS, GÅ INTE MAMMA!! i ren panik.
Jag ringer efteråt och personalen brukar alltid säga att han är lugn och på bra humör nu. Men jag känner att även om han inte gråter så litar jag inte på att han inte bara står där helt apatisk eller för blyg för att anförtro sig åt någon och personalen känns kall och inte så att de vill hålla barnen i famnen eller något sånt, ingen värme i personligheten.
Jag tycker detta är fruktansvärt jobbigt då jag inte ens behöver lämna honom de flesta dagarna då jag jobbar helger och endast ibland kan de falla någon dag under förskole tid. Min son lider uppenbarligen av det, han vill aldrig dit, han är väldigt social och trygg och oblygt i vanliga fall så det där blyga apatiska beteendet känner jag inte igen i honom. Han refererar till alla barnen på förskolan vid namnet "barnen" och säger inte deras namn, han har inga kompisar på förskolan och vill inte leka med dem. Enda gångerna han pratar om förskolan hemma då upprepar han samma historia : barnen slog mig, barnen slår *min sons namn, barnen jag mig så jag ramlar, barnen elaka, barnen gör mig ledsen, ja g grinar.
Och jag tror att han upprepar en och samma händelse då barnen jagade honom när de lekte tiger och min son ramlade och slog huvudet i asfalten ute. Jag har tagit upp allt detta med personalen och de säger att de aldrig sett att han blivit slagen men de hade ju inte sett när han fick bulan i pannan heller utan det har jag upptäckt själv och fått berättat av sonen.
Hursomhelst så jag sonen varit mycket sjuk och halv förkyld nu under hösten så vi har inte varit på förskolan 3 dagar året vecka under många veckor oftast har det blivit 1-2 dagar endast. Det beror också på att han verkligen inte vill dit och jag vill inte tvinga dit honom när jag ändå sitter Hemma, det känns grymt mot både mig och honom.
Jag försökte ta upp detta med förskolepersonalen förra veckan få vi skulle på förskolan för utvecklingssamtal. Men vi har ingen bil och påväg till förskolan så sprang min son åt andra hållet och skulle absolut inte med och om jag lyfte upp honom då sparkade han sig ur greppet. Vi har ca 3 gators uppförsbacke till förskolan men eftersom jag som var sjuk inte orkade lyfta honom och släpa iväg honom så drog vi över tiden vi skulle ha valt där. Jag ringde och berättade läget för förskolan och sa att jag skulle försöka få med honom. Jag ringde farmor så fick hon hämta oss i bilen och skjutsa oss upp men när vi kom för så gallskrek sonen att han inte ville in. Så jag gick in själv utan honom för att prata med personalen.
Jag började förklara att detta fungerar inte längre och antingen får vi ha honom hemma helt eller så får han gå här fler dagar och Sammanhängande dagar så att det blir en vana för uppenbarligen så går det inte att vara där sporadiskt som jag önskar för han kommer aldrig in i det.
Förskole personalen höll med om att han skulle vara där oftare och så att jag måste vara sträng med honom när jag lämnar honom och det blir ju såhär när han känner att han får bestämma....hon sa att jag aldrig ger honom chansen att lyckas komma in i gruppen eller gilla att vara för när vi är där så sällan. Hon sa att jag förde över mina känslor på honom osv. Jag höll med om en del men inte i samma grad som hon spydde ur sig och försökte skylla på mig. Jag har varit väldigt positiv varje gång jag pratar om förskolan och jag är bestämd när jag ska lämna honom, det är absolut inte det som är problemet. Problemet är att jag fysiskt inte orkar lyfta honom hela vägen dit och att det är emotionellt jobbigt att höra honom i panik skrika att han inte vill dit. Förskolepersonalen föreslog snorkigt att kanske min sambo ska ta honom till förskolan istället om jag inte är stark nog, han kan bära honom lättare. Jo visst men min sambo jobbar oftast och de dagarna han inte jobbar vill han nog inte....Vill Inte?!?!?! Skrek hon då. Ja vill inte svarade jag för att de dagarna har han jobbat sent och varför ska han få upp tidigt och ta till förskolan när jag ändå är hemma?
Det blev som att vi stod och haövskrek/talade upprörd och upphetsat till varandra jag och personalen. Honsa att han inte har gått 3 dagar någonsin någon vecka vilket inte är sant men ja många veckor har vi gått färre dagar, Jag förklarade att många gånger är sonen sjuk och sen är det ännu jobbigare att komma tillbaka. Och ibland så har jag inte orkat ta fighten, det känns inte rätt att tvinga iväg ett barn som inte vill när jag gärna har honom hemma. Problemet jag har är att om farmor eller mormor eller moster eller någon annan ska passa honom så vill han ALLTID iväg, och sjal vi någonstans så är sonen alltid jättepositiv och vill göra det som han säger. Även om det är sporadiska ändamål ovh vi inte träffat farmor så ofta eller om det är några vi träffar 3 gånger i veckan. Vilket som så är han alltid med på noterna förutom när det gäller förskolan och det känner jag är ett stort tecken och jag tycker att man ska lyssna på sina barn.
Förskole personalen sa att "men han går ju miste om så mycket när han inte är här, han lär dig jättemycket viktigt här." Jag sa att det förstår jag, det håller jag med om men jag har inte velat tvinga honom alltid när han blir så ledsen. Då vände hon totalt och så jaha, men vad gör ni hemma då?!? I defensiv ton som att hon skulle argumentera att det är bättre att vara på förskolan än hemma och som att hemma gör man ingenting. Då sa jag att ja vi gör allt , vi träffar andra barn han har bästisar vi träffar fösta gånger i veckan, vi året iväg på aktiviteter. Badhus, djungelhus, barnmuseeum där de har rollspel och historielärning, öppnas a förskolan, vi åker till familj och vänner och hälsar på, vi packar matsäck och temps och går på skogstur...vi gör allt möjligt, vi sitter sällan hemma bara utan har Alltid jättekul.
Tycker det var så jäkla respektlöst och äcklig syn på föräldrar överlag att anta att föräldrar bara sitter hemma och kastar en padda åt sina barn ungefär. Att ens ifrågasätta och tycka att förskolan är bättre än att ett barn får vara med sina föräldrar tycker jag är vansinne.
Så nu känner jag mig osäker på om han ens ska få kvar i förskolan totalt eller om vi ska byta förskola eller om jag ska bita ihop och ta han dit oftare och han får vänja sig helt enkelt...då jag förmodligen kommer vilja jobba mer nu alldeles snart. Söker mer jobb nu. Vad hade ni gjort i min situation? Jag känner att det är väldigt ångestladdat allt kring förskolan faktiskt och efter det här "bråket"med personalen så gick jag hjärtklappning och ont i bröstet i flera timmar efteråt och det har aldrig hänt tidigare.
