Skriva brev eller sms till mamma?

Jag tycker du ska skriva ett brev - men är du säker på att din mamma kommer att ta det bra (ok)?!

Det är bra att du formulerar dig och skriver ner dina tankar, men fundera på vilken reaktion du förväntar dig av din mamma - tror du hon kommer att säga förlåt? Kanske är det bättre att skriva, men inte skicka....

Fast, vad hjälper eller gör det? Hon är ju bättre nu och du har förlåtit henne.

låt det gamla vara.

hade du inte förlåtit henne så hade jag svarat annorlunda.

Försöker verkligen att lägga allt bakom mig! Men det bara kommer tillbaka efter ett tag som det legat undanstoppat! Och då minns jag rädslan och oron och jag blir så ledsen.

Kanske jag tänker att det behövs nåt slags avslut. Och sen tänker jag att jag att jag bär på något tungt och hon är helt ovetandes. Då tänker jag att hon kanske skulle uppskatta att få veta från sin dotter hur mitt liv blivit (kanske jättekonstigt..??). Jag tänker på mig och mina egna barn och att jag vill vara delaktig i deras uppväxt och jag vill inget annat än att dom ska vara lyckliga! Och jag vill att mina barn ska prata med mig om allt.

I våran familj pratade vi aldrig om nåt.

Eller är det konstigt att tänka så? Bättre att hon får leva sitt liv ovetandes om hur jag mår? Svårt att hitta rätt svar på det, jag har tänkt mycket på det!

Det är inte konstigt att tänka så - men jag tror inte du kommer att få det svar du förväntar dig....

Min mamma är alkoholist och jag har inte längre ngn kontakt - men de gånger jag försökte förklara för henne hur hennes missbruk påverkat mig vände hon bara på det och lyckades på ngt sätt få det till att allt ändå var mitt fel - hon kan ju aldrig göra ngt fel....

Känner igen mig så mycket. När jag någon gång försökte förklara så var det precis så!

Min mamma lever ett helt annat liv nu det är därför jag kanske har ett hopp om att hon ska ta emot det bättre idag än förut. Eller så har hon förträngt hur det varit och kommer försvara sig återigen och motsätta sig att det alls varit så.

Det är så svårt. Har ju ingen aning om vad hon tänkt under alla dessa år. Jag tror att hon haft någon psykisk ohälsa eller till och med något odiagnostiserat som stört. Hon har många tvångsmässiga sidor och är otroligt oflexibel. Nin förhoppning är väl typ att hon ska få insikt, men det kanske är naivt.

Om jag var du hade jag skrivit brevet och sedan brännt det. Ibland räcker det ganska långt att bara sätta sina känslor på pränt, för sin egen skull.

Det låter som att du har en del kvar att behandla och det är bra att göra det. Ett sätt är som någon nämnde ovan: Skriv brevet "till henne" utan att lämna det.

Ett annat sätt är att söka kurator/psykolog på exempelvis vårdcentralen, genom trossamfund eller liknande. Då kan du få möjlighet att prata med någon och du kan även leda in din mamma på att vara beredd på det genom att berätta för henne att du träffar en kurator för att du har mycket obehandlat från din barndom. Bara genom att nämna det kan du väcka en öppenhet hos henne. En månad senare kanske hon frågar vad ni pratar om eller om det hjälper. Visar hon intresse kan du ju nämna att du funderat på/fått förslag att skriva brev till henne för att berätta ur ditt perspektiv. Vem vet, hon kanske skulle säga "älskade unge, vad svårt det skulle vara att höra men vad mycket det skulle betyda för mig att få veta det från dig."

Det kan dessutom finnas möjlighet att du får bjuda med henne och ni kan pratat med en utomstående närvarande. 

Jag tycker du ska skriva ett brev. Är din mamma värd att ha en relation med dig och barnen så tar hon det på rätt sätt och även om ni inte kommer att kunna prata mer på djupet så VET du i alla fall att hon vet hur du känner.