10-åring avskyr ansvar
Hej!
Jag är "bonusmamma" till en tjej på 10 år, har bott med pappan i 3,5 år nu. Tjejen är hos oss ungefär varannan vecka. Då jag själv inte har några egna barn och kom in rätt sent i hennes liv har det här med uppfostran känts lite komplicerat för mig, dels för att vi inte "knytit an" på det där sättet man gör med sin riktiga mamma (som hon ju är hos varannan vecka) och dels för att jag känner mig osäker på vad jag egentligen kan kräva av henne.
Problemet som jag upplever det är att hon skjuter ifrån sig precis all form av ansvar, litet som stort. Hon har inte gjort läxan en enda gång i hennes skolår utan massor av tjat från både mig och pappan, och ofta ljuger hon om att hon inte har några läxor. Hon fick även en katt för 2 år sedan där hon lovade att hon skulle hjälpa till att ge den mat och rensa lådan, men inte heller detta har hon gjort en enda gång utan att man måste säga till henne, ofta flera gånger. Säger man vid matbordet "glöm inte katten nu" så har hon ändå "glömt" det 5 min senare och så går hon upp på sitt rum och spelar dator istället. Likadant är det med disken, jag har bett henne att ställa tallriken i diskmaskinen för att det samlas massa bananflugor om det står rester på diskbänken men även det struntar hon fullkomligt i, även det "glömmer" hon varje måltid. Hon städar aldrig sitt rum utan tjat och gnäll. Vid läggdags tar det ca 1-2 timmar innan hon är färdig, och då med massor av tjat. Morgonrutinen däremot går kalasbra, av någon anledning! Då gör hon allt själv och vill inte komma sent till skolan.
Hon är otroligt snäll egentligen och vill inte en fluga förnär, och jag trodde verkligen att hon skulle ändra sig när hon fick katten. Hon älskar katten, men tydligen tycker hon att det där med att ge den mat och rensa lådan är så tråkigt att hon hellre ser katten gå hungrig. Jag förstår det bara inte!
Då jag själv var precis tvärtom när jag var liten har jag väldigt svårt att förstå det här beteendet. Jag älskade skolan, tog hand om mina kaniner och katter helt själv och hjälpte till hemma, jag tyckte det var en självklarhet att hjälpa min ensamstående mamma. Så tyvärr känner jag ibland en stor frustration över detta vilket inte hjälper någon... Relationen mellan mamman och pappan är väl OK men de är VÄLDIGT olika som personer... Mamman har som jag förstått låtit barnet vara uppe sent på skoldagar och har helt andra åsikter om hennes uppfostran (mer låt-gå-varianten) och hon är inte beredd att ändra sig på den punkten (jag gjorde ett litet försök till diskussion men då slog hon bakut) Pappan och jag försöker få till någon form av rutiner för läggdags osv men det går bara inte, kanske för att hon slipper hos mamman?
Hur sjutton ska vi göra? Jag vill henne bara väl, men allt detta tjatande leder bara till en sämre relation mellan oss. Vi har för övrigt försökt med positiv förstärkning, villkora veckopeng osv men det hjälper inte, hon struntar hellre i kattlådan än får sin veckopeng, det har hon uttryckligen sagt själv. Ska vi ta bort paddan och datorn för henne kanske? Det blir himla massa gnäll och tjat då och oftast struntar hon i läxan ändå och hittar något annat att göra istället, och då är vi två förlorare i den striden och så känner jag mig som en elak häxa. Ifrågasätter mig själv och vad jag kan ha gjort för fel osv, egentligen är ju målet att hon ska göra dessa saker av egen fri vilja och motivation men hon har verkligen inget driv alls. Likadant när det gäller aktiviteter, hon vill helst av allt inte syssla med någon aktivitet alls utanför skolan och vi lyckas oftast bara tjata med henne på en aktivitet under en termins tid innan vi ger upp...
Tacksam för råd på vad vi kan göra!!
/Frustrerad och lite orolig