Hantera en separation
Hej! Jag är 18 år och mina föräldrar separerade i våras. Jag behöver lite råd om hur man ska hantera en separation, föräldrar skaffa nya, högtider osv. Nyheten kom ganska plötsligt men på något sätt var varken jag eller mina syskon förvånad. Mamma bor kvar ''hemma'' och pappa flyttade ut.
Eftersom jag egentligen inte bor hemma för tillfället då jag studerar i en annan ort så blir jag nog inte lika påverkad som mina mindre syskon. Men jag brukar åka hem på helgerna men då bor jag bara hos mamma, då jag inte riktigt har ett rum färdigt hos pappa.. Självklart träffar jag honom och äter hos honom så ofta jag kan.
Mamma började träffa en kille snabbt efter seperationen och blev officelt tillsammans i slutet av Juli (då hon berättade för mig och mina syskon, även fast vi redan listat ut det långt innan..) Själv tycker jag att allt i den här seperationen har gått så otroligt snabbt att jag inte ens hur jag ska hantera det. Kommunkationen mellan mig och mina föräldrar är skit kass.
Jag och mina syskon träffar mammas kille otroligt ofta då han nästan bokstavligt bor hemma hos oss och jag vill inte säga till min mamma att jag inte vill ha honom där så ofta, framförallt inte då jag är hemma på helger för att umgås med dom. Jag kan högst få några timmar på en helg (fredag,lördag,söndag) med min mamma utan att han är med. Han är en super schysst kille och vi kommer bra överens men jag känner att deras förhållande går för snabbt. Det pratar redan om att flytta ihop tillsammans i framtiden att vi måste bygga fler sovrum då han själv har egna barn. Jag vill nu inte åka hem längre för det känns inte som hemma längre, vilket är jättesorgligt då jag är uppvuxen i huset.
Sen är det här med första julen. Själv vill jag vara med mamma på själva julafton men jag och mina syskon ska vara med pappa och med mamma dagen efter. Men jag vågar inte kommentera de då jag inte vill sätta tankar i mina mindre syskon. Hur gör jag med julklappar till mina syskon? Ska jag behöva köpa så det räcker till båda dagarna?
Då mina syskon vänder sig till mig om frågot om allt och jag inte vet vad jag ska svara känner jag mig hjälplös. Jag är lika lost som de är. Allting har blivit rörigt hemma med relationerna. Jag bokstavligt hatar att åka hem för det är så spännt hemma att man bara väntar på att någon ska explodera.
Det blev en ganska lång text men jag vet inte vad jag ska göra. Det känns kanske konstigt eftersom jag är 18 och myndig men jag kommer flytta hem till sommaren för att jobba för att sedan plugga vidare. Allt har gått så snabbt och jag har inte riktigt låtit allt sjunkit in innan nästa grej dyker upp.
- Desperat storasyster/dotter