Gift sedan snart 17 år med ett utfluget barn men känner att jag vill ha något mer. Ni som separerat, hur känner ni att livet tagit vägen. Känns det bra, är det ensamt, skönt, underbart, jobbigt? (Fattar att separationsfasen är jobbig, men tänker efteråt).
Jag skilde mej från barnens far när jag var 43 år, nu 10 år sedan. Första året var jättejobbigt, jag hade ingen vana på att göra saker på egen hand. Nu när jag bott på egen hand i 10 år har jag svårt för att tänka mej att bo ihop med någon igen. Det är ju helt underbart att själv få bestämma allt hemma. Jag har en särbo som bor 20 minuters bilväg bort, vi träffas nån kväll under veckan och på helgerna. Nu har jag tur som har hyfsad lön, skulle nog vara jobbigare om det var ständig pengabrist.
Skaffa en hobby?
Är 49 o flyttade till eget för 3mån eedan efter 18år. Känns enbart skönt, frihet, njuter, men funderade på separation i 3års tid minst så....hade väl bearbetat saken klart. Härlig känsla att rå sig själv. Yngsta barnet på 12år är vv o fungerar bra. Övriga vuxna. Man har bara ett liv, lycka till.