Med rubriken ställer jag mig frågan vad mobbing är och tänkte berätta hur vår vardag ser ut.

 

Vårt barn är 10 år och har bott och växt upp där vi bor idag. Vårt barn har två stycken barndomskamrater, här kan vi kalla dom ett och två, som kommer från två olika familjer men som bor grannar med oss. Dessa tre barn har lekt ända sedan de var små, och de har lekt väldigt mycket.

 

I vår familj så har vi alltid uppfostrat våra barn med att alla ska få vara med och leka dvs att man kan leka fler än två och så har vi alltid gjort, om något barn har kommit och knackat på så har vi alltid bjudit in det barnet. Men så fungerar det inte hos våra grannar. 

 

Hos våra grannar så går det inte alltid att leka tre barn. Där har det flera gånger hänt att vårt barn har fått svaret i dörren av en förälder att dennes barn vill leka ensamt med sin kompis och att vårt barn inte får komma in. Första gången detta hände var i fyra-femårsåldern. 

Vad säger man till sin femåring som kommer hem storgråtande för att hen inte får vara med och leka.

Detta beteende med att föräldern avvisar vårt barn direkt i dörren har hänt både hos familj ett och två. Och nu tänker du att vårt barn är ett ADHD-barn som klättrar på väggarna men så är inte fallet, så jag kan sätta pengar på att det inte är därför de avvisar vårt barn. 

Vi som föräldrar har som jag ser det goda relationer även att vi inte umgås privat så pratar vi alltid med varandra om vi träffas.

 

Vi har pratat med föräldrarna men de menar att barnen måste själva få välja med vilka de ska leka med, medan vi menar att alla ska få vara med och leka för att ingen ska vara utanför.

De förstår inte hur ledsen de gör vårt barn och man blir oerhört frustrerad som förälder, vårt barn har gråtit floder med tårar över de vuxnas och barnens beteende.

 

Numera har vårt barn hittat andra vänner och leker bara i undantagsfall med barn ett och två men problemet har tagit en ny vändning. 

 

Vi bor på cykelavstånd ifrån barnens skola och barnen börjar och slutar skolan samtidigt. Barn ett och två tar alltid sällskap till skolan och om det är så att barn ett eller två är sen så väntar man på det barnet. 

Om vårt barn inte står färdig med sin cykel när barn ett och två ska cykla så cyklar barn ett och två själva till skolan och vårt barn får cykla ensam. Vi upplever även att barn ett och två skyndar sig för att vårt barn inte ska hinna med och det händer aldrig att de frågar om vårt barn vill cykla tillsammans med dom. 

Om vårt barn ringer till barn ett eller två kvällen innan och frågar om de ska ta sällskap till skolan så får vårt barn för det mesta till svar att de andra två ska ta sällskap.

 

 

Detta kan man säga är bakgrunden till min session som mobbare, det är inget jag är stolt för men jag tänker på det ofta och jag ångrar det enormt mycket. 

 

En eftermiddag för ca en månad sedan när mitt barn hade en kompis hemma så ser jag att barn ett kommer och ringer på dörren. Jag öppnar och säger: ?Tyvärr det går inte att leka för hen leker med en annan kompis.? Jag ser besvikelsen i barn ett´s ögon när hen får vända och gå hem igen. 

 

Just då kändes det rätt men det gör det inte idag. Jag vet att det jag har gjort är så jävla fel och jag skäms för det.

 

Så varför skriver jag det här?

 

Vi har alltid uppfostrat våra barn att alla ska få vara med. Nu har jag brutit den trenden och det är jag enormt besviken över, min förhoppning är att om bara en förälder till läser det här och ändrar sitt beteende så att vi föräldrar inte bidrar till att frysa ut barn så är vi en bra bit på vägen. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-11-20 09:29
Hej,

jag skrev inlägget i programmet Pages och klistrade in texten, tyvärr så blev det jättestora mellanrum, och nu vet jag inte hur jag ska plocka bort inlägget....