Jag orkar inte längre - ensamstående förälder

Har varit ensamstående i tolv år nu med mina två barn. Har tyvärr inga bra råd då jag också fightas dagligen med tiden för att få den att räcka till. Städ, tvätt, mat, träning, läxläsning, rutiner som ska följas, föräldramöten det ena och det andra..... En pappa som inte tar något ansvar alls och lämnat mig ensam med allting från dag ett. 

Ingen i min bekantskapskrets förstår hur det är att dra hela lasset själv och jag har förlorat nästan alla mina vänner för att jag har har så lite tid att umgås eller för lite ork kvar. 

Jag försöker iallfall träna och när jag har tid hitta på saker som ger mig kraft. 
Men ska vara ärlig och säga att det går i vågor och kraften tar periodvis slut och jag lägger mig ner och gråter en skvätt över allt jag måste göra och inte hinner....

Hej! jag är också ensamstående. Ja det är ett slit men jag undrar om inte en dålig relation är ännu värre? Tycker det är tråkigt det här med att det sociala livet försvinner. Jag har verkligen försökt ändå att hålla i viktiga vänskapskontakter. Bor ni i Sthlm? Det gör jag.

Jag är ensamstående mamma till en 14-åring, ingen pappa med i bilden. Det är skitjobbigt rent ut sagt! Vi har konflikter varje dag. Gnäll, tjafs och krav. Plus allt annat. Har ingen energi eller ork kvar.

Uppvuxen med mamma då pappa drog utomlands för att göra sitt när jag var liten. Mamma försökte skyla över och se till att vi hade kontakt osv. Men i ärlighetens namn sköt det bara upp sorgen tills jag fick egna barn och verkligen fattade omfattningen av sveket. Bättre han får vara arg nu kanske? Även om det ör jobbigt såklart.

Jag är också ensamstående med 3 barn 16, 13, 9 år.

Yngsta är hos din pappa 2-3 dygn i månaden som mest, ibland blir det inget på flera månader. 2 av dem har en ADHD diagnos också.

Låt din tonåring få gå och prata med någon om relationen med sin andra förälder, lättare stt öppna sig med någon annan än dig.

Mina bästa vardagstips är tydliga rutiner och regler som man satt upp tillsammans. Vad krävs av tonåringen för att den ska få månadspeng eller göra saker? Vem gör vad och vems ansvar är det?

Som hos oss säger jag till dagen innan jag ska tvätta en maskin, sen är det allas ansvar att få sin egen tvätt till maskinen. Även att ta den från ställningen när det är torrt efter att jag sagt till en gång.

Alla lagar mat minst en gång i veckan (9 åringen med lite hjälp). Man får själv välja mat om man vill.

Tiderna man ska vara hemma är samma som de äldre hade vid samma ålder, så de vet alltid vad som gäller där. Kommunicerar med kompisars föräldrar också.

Städa har de ansvar för övervåningen tillsammans och måste kommunicera om vem som hör vad. Funkar för det mesta.

Men viktigast hos oss är kommunikation och ärlighet, jag är ärlig mot dem och respekterar dem och de har insett att gör de på samma sätt lönar det sig med mer frihet.

Jag har också en tonåring som jag varit helt enaam med hela tiden. Här finns det dock ingen "gubbe-i-lådan-pappa" utan pappan har varit helt frånvarande. Mitt barn är trygg i sin familjesituation som den är och har inga upprivna känslor kring sin pappa. Inte än så länge i alla fall. Så det tror jag underlättar väldigt, ett grundtryggt barn.

Jag trivs med mitt liv och känner inte den frustration du gör och därför kan der väl vara avårt att ge konkreta råd, men det kanske kan he något att se att livet som ensamstående inte måste vara tungt?

Det jag har gjort är att jag redan tidigt bestämde att det var viktigt för mitt barn att ha fler än en trygg vuxen i sitt liv. Jag har därför sert till att ha en nära kontakt led mina döräldrar och syskon även när vi bott längre ifrån varandra. Det innebär att min tonåring nu har andra trygga personer att lita på när mamma (som sig bör för tonåringar) inte "duger" ibland.

Sen har jag valt bort mycket i mitt liv. Jag har fokuserat på jobb, närmaste vännerna och min familj - jag har inte en massa andra måsten och förväntningar på livet. Det tror jag år viktigt för att inte skapa onödig stress i tillvaron, i alla fall är det viktigt för mig.

Jag och barnet har en lugn och harmonisk relation, däremot har barnet en funktionsnedsättning som givetvis kräver en del av mig ibland. Så självklart känner jag mig ensam i beslut och så ibland och det kan ibland kännas tungt att vara ensam ansvarig för allt. Men det är ju så det är, och då för jag det bästa jag kan av situationen. Jag är extremt anpassningsbar som person vilket nog underlättar en del också.

Det enda konkreta tips jag kan ge dig är att försöka hitta återhämtning i vardagen. Planera in stunder som är rogivande och energigivande för dig, om det nu är att gå på krogrunda med vännerna eller ta en promenad i skogen. Känner du att du har ett bra liv som du trivs med och mår bra i är det lättare att hantera de tuffare delarna av livet. Så gör inte avkall på dina glädjeämnen i livet (varav en hel del förmodligen är tillsammans med barnet också).

Jag är också ensam som förälder, även om jag inte varit det lika länge som du ("bara" sju år).

Visst kan det vara jobbigt, men samtidigt trivs jag med flexibiliteten och att sonen och jag kan bestämma våra villkor själva. Som någon skrev tidigare är det ännu värre att leva i en relation som inte fungerar! Jag försöker att ta allt som det kommer och det är lättare att vara spontan som ensam vuxen än om man är två. Det är den största fördelen. Ibland kan jag utbrista "nu åker vi och plockar svamp" på kvällen och så lämnar vi allt och går en timme i skogen.