När börjar barnen lyssna?

Förklarar ni varför han inte får göra saker?

Du kanske behöver öva på att vara mer specifik? Små barn har svårt att förstå underförstådda betydelser. Det är ju inte självklart att "ajaj" eller "vad gör du?" betyder att du vill att barnet ska sluta med något. Det kräver så att säga att barnet både "översätter" och sen agerar, till skillnad från om du säger "gå ner från bordet!" och barnet bara behöver lyssna och agera.

Det är så olika det där när barnen verkligen lyssnar och gör som man säger. Sedan går allt i perioder också när det skall testas nya gränser,alltid något nytt som skall utforskas! När vårt barn testade och tex rörde saker som inte var ok så sade vi alltid att- Det är mammas och pappas saker,dem rör vi inte,men HÄR,det HÄR kan du leka med istället! Vi var alltid snabba på att erbjuda något tillåtet och det avledde från det andra. Man får helt enkelt nöta in gränserna. Ofta går man även lyfta bort dem. Vi har lyckats och vid 3 års åldern minskade det mycket. Vi har aldrig plockat bort saker utan lärt barnen att dem rör vi inte,att det finns annat att leka med istället! Några vänner skrattade bara åt oss när vi kämpade,men vi har nu kvitto på att vi gjorde rätt och har aldrig haft problem när vi har varit bortbjudna och barnen tar sällan sönder sina saker heller. Ge inte upp är mitt råd,det ger sig.

I 35-årsåldern börjar de bli ganska lyhörda.

Du verkar inte vilja att barnet lyssnar utan lyder. Det är inte samma sak. Om du säger "vad gör du?" är det en öppen frågeställning. Om du säger "ajaj" ger det en negativ känsla för barnet utan att hen förstår varför/vad hen känner.

Lär dig konversera med barnet. Ha en dialog om vad barnet vill få ut av att göra olika saker, ta reda på i vad nyfikenheten finns, intressera dig för barnets upplevelse. För ärligt talat: Vad spelar det för roll om barnet leker med ljusslingan? Det är fina färger och det är spännande att utforska, det låter roligt om man slår den i marken osv.

Att lära barn att lyda utan att ifrågasätta är livsfarligt.

Först och främst måste du låta barnet utforska sin omgivning, sedan kan du lära barnet att vissa saker får man bara inte röra.

En del grejer går av sig själv: vår son var väldigt intresserad av ugnen i 1--årsåldern. Problemet var att den blev vansinnigt varm. Vid ett tillfälle var han riktigt nära att bränna sig. Vi blev livrädda. Han hörde det på rösten när vi sade åt honom, han märkte det på sättet vi tog i honom när vi lyfte bort honom. Han blev själv väldigt rädd för vår reaktion. Och sedan rörde han aldrig ugnen igen. Det gick alltså av sig själv.

I övrigt har vi visat och berättat. Han var också intresserad av ljusen i julgranen. Vi satt med honom på golvet många gånger varje dag, tittade och pratade om att de var fina men att han inte fick dra i dem. Vi tog bort hans hand när han rörde dem och sade att de kunde gå sönder. Jösses, vad vi pratade och tittade på julgranar och julgransljus. Nu när han är 2,5 år är han fortfarande helt såld på julgranar och julgransbelysning... det börjar minst sagt bli tjatigt, men det är nog vårt "fel" eftersom det blev en så stor grej av det förra året när vi inte ville att han skulle dra i ljusen.

En del grejer gick liksom inte. Vi hade två värmeljusstakar på vår tv-bänk. De var aldrig tända. Han gick och tog de där ljushållarna precis hela tiden, men vi tänkte att vi faktiskt inte skulle plocka bort dem. Allt annat hemma fick han ju röra, om han bara var försiktig (bortsett från ugnen och eluttag) Vi tjatade, tjatade, tjatade att ljusstakarna skulle stå kvar på tv-bänken. Inte bara med ord som "ajaj" utan vi förklarade varför. De skulle stå där för att det var fint, det var mammas ljusstakar. Jag minns det som att det tog väldigt lång tid innan han slutade röra dem. Han gjorde som din son, att han liksom tittade på dem, tittade på oss, väntade på reaktion och tog dem sedan om vi inte sade något om dem. Det blev en rolig grej att lyfta upp dem där. Han skrattade sjukt busigt varje gång också och min man var så provocerad. Det enda som hjälpte där var avledning; att visa något annat som vår pojke kunde leka med istället. Men jag tror att det där med värmeljusstakarna faktiskt hjälpte trots allt. Efter allt tjat om dessa förbaskade värmeljushållare så lärde han sig liksom att en del saker får man bara inte röra. När vi var hemma hos folk och han ville röra något, så tittade han alltid på oss först för att kolla om han fick ta i grejerna eller inte. Han lärde sig att ibland får man det, men ibland inte. Enda undantaget var när vi flyttade till en ny lägenhet när han var 1,5-år. Spisen gick han aldrig i närheten om han såg att ugnen var igång, men vreden på spisen var stora och lätta att vrida på. Där lyssnade han över huvud taget inte, utan gick och vred på dem så att spisen sattes igång. Då fick vi helt enkelt plocka bort dem, för att undvika brandrisk.

Vi har massor med grejer som han inte får lov att röra. Det satt faktiskt strax innan 2-årsåldern. Sedan gäller det ju att tänka på att om man väl har gett med sig en enda gång om att det är okej att röra en specifik sak, så gäller det i hans värld för alltid och alltid när han själv har lust. Så var det i alla fall kring 2-årsåldern. Nu vid 2,5 så frågar han om han får röra innan han tar något.

Svårt att säga, alla barn är olika! Min 2 åring vet att han inte får göra vissa saker för att vi sagt det till honom tusen gånger, exempelvis hoppa på vardagsrumsbordet, banka i väggen med leksaker, slå sin lillebror i huvudet... ja, men han gör det fortfarande titt som tätt för att testa vart gränsen går. Ibland står han till och med och skakar på huvudet och säger nej innan han ställer sig och hoppar ???? mycket enerverande, ja! Vissa saker lyssnar ha jättebra på, exempelvis vet han att bara mamma och pappa får använda vassa knivar, han pekar på dom säger "bara mamma" och rör dom aldrig själv.

Så för att svara på frågan! Fortsätt var konsekvent, var tydlig med vad det är han inte får göra och varför. Lyssnar han inte på det ni säger skulle jag ta bort honom/saken och ge honom ett alternativ. Eller titta på ljusslingan i granen tillsammans med honom en stund, prata med honom om den och sen säga att den får han bara titta på, inte röra. Impulskontrollen är ju inte helt utvecklad i den åldern så förvänta er inte förmycket bara utan tålamod, tålamod, tålamod!

Barn i den åldern har ingen impulskontroll, de glömmer helt enkelt av att det var "förbjudet" för 10 minuter sedan. Visst, de kan testa föräldrarnas reaktion (åh, jag avskyr "testa gränser" så fort ett barn inte gör som man förväntar sig) om de blir arga eller glada.
När de börja göra som man säger, troligen (förhoppningsvis) aldrig. Men däremot så kommer de bli mer och mer lyhörda på vad som fungerar och inte fungerar, vad omgivningen förväntar sig av dom etc etc. Dagligen suger de in sig av det sociala samspelet och de kommer sakta men säkert fokusera nyfikenheten på annat.

Vad ni ska göra, fortsätta att ha ett vakande öga, flytta undan, det kommer bli 100 ggr till, 1000 ggr till.

Vi hade två nivåer på tillsägelser (som vi fick upprepa), ajaj = inte så lämpligt, men det är inte farlig. Ett bestämt NEJ, då var det farligt. När det verkligen gällde (t.ex den gången det kom en massa glas på golvet) då var det varken nej eller ajaj, då sa jag stopp med mycket låg röst (reflekterade efteråt att jag reagerade på ett helt annat sätt) och troligen med kroppspråket signalerade FARA på ett sätt som även en ettåring förstod. Sonen stod blick stilla (utan att vara varken sig ledsen eller rädd) och stod snällt en bit ifrån under tiden jag tog hand om glaset. Det var en så ovanlig reaktion från både mig och sonen, så det har etsat sig fast i minnet.

Du har fått måna bra svar ovan.

Men ja, min son är 3,5 år och han lyssnar fortfarande inte på oss. Han förstår oss nu i jämförelse mot när han var 1 , men skiter i vad vi tycker helt enkelt. Sååå lyssnar gör han, men lyder gör han inte och jag har ingen aning när det slutar. 7-8 år kanske?