Hur är era 2 åringar?

Ja, ungefär så. Han är en envis vilde och det blir inte bättre av trotsåldern. Men det är mitt andra barn så jag vet ju att det går över och tröstar mig med det.

Min första var lugnare så är lite i chock över att ha en vilde:)

Trotsig, säger alltid nej. Vägrar klä på sig, borsta tänderna, kamma sig. Vrålskriker i 30-40 min vid nästan varje middagstillfälle. Vägrar följa med hem från förskolan - får alltid bära ut honom. Och mycket mer...

Dock så slåss han inte, står inte på borden eller använder fula ord. Alltid någon ljuspunkt.

Så det är normalt?

För vildingar är det normalt.

Japp! Gallskriker, säger nej till väldigt mycket, "jag vill inte!!, vägrar mössa, vill inte ha på sig skor, vill inte gå själv men inte heller åka vagn...

Åh känner igen det där. "VILL GÅ MAMMA!!!" "NEJ INTE GÅ!!" Och så fortsätter det.

Ja precis så! Så jag säger tvärt om ibland. Efter att ha tjatat om tandborstning så säger jag tillslut. Nä! Då får du inte borsta tänderna ikväll! Nu gömmer jag bort din tandborste! "NÄÄÄ!! JAG VILL BORSTA!!!!!" Blir svaret då. Konstigt nog så fungerar det, haha!

Säger nej till (nästan) allt, trasslar med maten, lyssnar inte på vad vi säger, tjatar om platta/TV, napp och kakor, får utbrott, vägrar att gå på pottan/potträning, trilskas vid blöjbyte, slänger leksaker, hoppar i soffan, klättrar på möbler, vill inte promenera (med mig, kommer någon annan så funkar det). Vissa dagar blir man ju helt matt.

Kastar i alla fall inte mat. Är glad för de dagar då det inte görs jobbiga pipljud eller skriks. Skönt också att utbrotten är korta, övergående och inte superkoleriska. De är bara väldigt många om man inte lyckas navigera runt dem. Vissa dagar är bättre än andra.

Lever för stunderna då han kryper upp hos mig och säger "mysa med mamma", då vi pusslar, läser eller leker "titta, gissa!". Eller när vi har en trevlig stund på biblioteket.

Glömde skriva att det givetvis också bråkas om tandborstningen. Påklädning gnölas det bara om ibland (DEN jackan, DE skorna, INTE si, INTE så). Ordet "inte" används jämt här, trots att han exempelvis vill ha pepparkakor eller vad det nu är.

oj haha vilka ungar... Min är 2 år och 4 månader. Han kan slänga sog på marken om jag säger ifrån wller markerar. men han vet va som gäller när det händer. Rycker bort alla hans leksaker och sätter han på trappen . Time outz Inte en chans att han ska spela spel me mig. Han e otroligt duktig och bra nu, nu slipper ja bli så där dramatisk o sätta han på trappen . nu kan ja säga till lugnt o stilla o han vet va som gäller. härom kvällen banka han på väggarna vid läggsags. ja slet upp han och satre han på trappen. de händer inte en gång till. Han får leka o va vild men han ska inte tro att han bestämmer eller ska kasta saker eller sparka i golvet. det ska man markera direkt. Han e en väldigt bra unge måste ja säga. Stolt är jag. Han är artig och leker normalt nu när han vet konsekvenserna. tyck vad ni vill men så är livet.

Ville lägga till att han säger aldrig nej till något. Om det händer är det för han bajsat i blöjan. och han är irriterad för det kliar... hänt nån gång han blivit jobbig. men med kraftig markering har det inte hänt mer

Usch vad hemskt det låter! Det är en 2-åring inte en 5- åring eller en hund att dressera. En 2-åring förstår inte de straff som du använder och förstår inte särskilt mycket av konsekvenser av handlingar heller. Du lär tvärtom barnet att vara rädd för dig, att du är nyckfull. Barnets beteende med trots och protest är en normal del av en självständighetsprocess, att det märkt att det är en egen individ, har en egen vilja och möjlighet att påverka i olika situationer. Det trotsar mot de som de är mest trygga med. Sedan kan man förstås visa barnet att man inte kastar saker, inte slåss osv. men det finns det mindre brutala metoder för att göra. Det går också att välja strider. Vill sonen ha röda strumpor så måste jag exempelvis inte tvinga på honom blå strumpor. Vill han inte ha yoghurt så slipper han.

Ditt barn kan inte vara tryggt med dig. Din metod med time out är bedrövlig och barnet är för ungt för sådant. Jag kommer själv från en familj som var mycket sträng och där man hade mycket lågt med tålamod med oss barn, så jag vet hur det känns att bli behandlad på det sätt som du brskriver. Jag vill absolut inte ge mina egna barn en sådan uppväxt. Mina barn ska inte behöva vara rädda för sina föräldrar.

Mitt barn är också "artigt" - så långt som är "normalt" för en 2-åring (säger tack osv) - och beter sig sällan utåtagerande bland andra. Det är ju mig, en av hans trygga punkter, som han sätter på prov. Min största prioritering för mina barn är en trygg uppväxt. Givetvis exkluderar det inte att man har en ram för var gränserna går, en fast men kärleksfull hand.