När slutade era barn vara mammiga ( 2 år nu)?

Sonen var pappig tills han var 3 månader och pappa började jobba. Sedan var han mammig tills pappa blev föräldraledig igen.

Han var mammig 3 månader-7 månader och har varit pappig från 7 månader till nu, 2 år gammal.

Dotter ville bara vara hos mig första 4 månaderna sedan blev hon pappas flicka. Men hon söker fortfarande efter mig om något är fel.

Enligt min erfarenhet så söker sig barnet till den som är bäst på att möta barnets behov. Pappor som inte tar nätter, blöjor, bråk och föräldraledighet har svårt att få samma status som de pappor som klarar dessa saker lika bra som barnets mamma.

Jag har en sexåring som helst sitter ihop med mig fortfarande, även om jag börjar ana en skymt av lite mer rörelsefrihet.

Jag börjar så smått kunna stänga dörren på toa om mig, men hon kommer ofta och knackar. Vi samsover och hon vill gärna sova sked. Oftast sitter hon på egen stol vid matbordet men hade gärna suttit i knät om hon hade fått. Håller nästan alltid mig i handen om vi är ute. Vill alltid vara där jag är.

Hon är sju år.

Visst har det lättat sen hon var ett och helst skulle sitta som en liten koala på mig, men nog är hon en mammagris med stort behov av närhet och kroppskontakt.

har inget barn..men min man är heltidspappa..jag var med från starten när sonen bröts upp från mamman...han har aldrig en enda minut under vårt 2 åriga förhållande varit mammig..han är 4 år nu. Inte ens pappig..han älskar alla människor ...han vet att det är jag och hans pappa som är tryggheten..men han bölar aldrig eller blir helt till sig när barnvakt kommer eller våra gäster... han kan dock bli dryg och göra till sig när vi har gäster och de är då jag tror det är hans sätt att visa att  han blir pappig/mammig av sig.. men bortsett från de aldrig sett en enda sida av han ..han e faktist jävligt grym gällande de..

Min son som är 5½ år har fortfarande jättesvårt att låta mig gå på toa ifred.... så jag tror det kan hålla i sig länge. Dock har det alltid funkat bra med förskolan eller andra sammanhang där jag inte är. Så det måste inte ha ett samband.

Min dotter är 4 och värre än någonsin...

Våran son är strax 3år, han är väldigt mammig! Vill helst vara vid mig hela tiden, ha min uppmärksamhet och tycker jag gör allt bäst ^^ och jag ger honom de så mycket jag kan och orkar

Men han är samtidigt helt okej med att jag lämnar över till någon annan, tex. Pappan, förskolepedagog, moster eller farfar, men de måste vara ett tydligt överlämnande av ansvar, närhet och försäkran att jag kommer tillbaka

Jag både pratar om det, visar att dom gäller nu och liksom godkänner dom, och berättar att jag kommer tillbaka

Sen kan han vara utan mig en bra stund med dom

Han har också självmant börjat leka lite i taget längre ifrån mig, först var de bara någon meter, nu är de i annat rum i andra sidan av lägenheten, men viktigt att jag kommer om han ropar (om så bara för att säga att jag inte kan vara med honom eller måste göra nåt först) och när han kommer till mig så ger jag honom 100% uppmärksamhet, tills jag inte kan/orkar längre

Att avbryta de jag gör någon minut, bara för att se honom i ögonen, lyssna och svara gör att jag sen snabbt kan gå tillbaka, mycket snabbare än om jag ignorerar honom och bara bestämmer att han inte får avbryta

Vid just toabesök så brukar han få vara med, men bredvid och bara om han låter mig röra mig fritt ^^

Vill jag gå ensam så säger jag de i förväg, bara smita iväg och låsa resulterar bara i skrik när han upptäcker de

Vid städning får han en egen uppgift eller får hjälpa till (tex. Sopar jag ihop grus och damm och han dammsuger upp de)

Det är iaf så mitt barn fungerar! Tydlighet, förklaring, tanka närhet och kompromiss

Angående när dom slutar vara mammiga så tror jag de beror mycket på vem som är med dom mest, här är det jag så inte konstigt att han tyr sig mest till mig

Men de kan också gå i vågor och bero på barnets utveckling, ibland är det trygga välbekanta bäst och ibland är det nya lekfulla och spännande bäst

Du är inte gravid? Min dotter blev som galen när jag blev gravid i våras. Sedan fick jag missfall och blev sen gravid igen. Ja, du kan ju tänka dig...

Min pojke är 13 år och fortfarande väldigt mammig för sin ålder.
Men om ditt barn är på förskolan så vill hn väl ta igen förlorad "mamma-tid" när hon kommer hem?

Vid 2,5 år övergick dotter från att vara supermammig til att växla mellan oss. Pappa "ska" hjälpa till med kläderna (kan dock själv) och pappa "ska" läsa godnattsaga. (Funkar även om jag gör det). Storebror var inte alls så tydligt mammig eller pappa. Båda skolades in på dagis vid 12-15 mån och det var inget problem, de gillade det från första stund!

Har en kille som är tio år. Han har varit mycket mammig och jag har öst närhet över honom, aldrig sagt nej. Nattar honom fortfarande genom att ligga bredvid honom. När han var bebis var han konstant hud mot hud. Denna trygghet har gjort honom modig, utåtriktad och social. Acceptera mammigheten. Det går över och om du visar barnet att du är där då känner hon sig trygg och släpper taget.

Jag slutade aldrig och ju mer mamma försökte "stöta bort" mig desto mer behövde jag henne. Hade hon gett mig det jag behövde så hade det gått över däremot, det är jag säker på.

Funkar det med barn på dagis så kanske du kan sluta jobba och ta tiden de är på dagis för dig själv. Så gör jag för mina barn och de mår så mycket bättre än vad jag gjorde som barn.