Ni som förlät er partner efter otrohet, hur har ni det idag?

I min relation var det jag som var otrogen och min partner valde att förlåta. Eller egentligen var det slut, fast ändå inte, om du förstår hur jag menar. Relationen idag är bättre, det var tre år sedan nu. Dock har jag fortfarande ångest över mitt beteende. Min partner verkar dock inte tänka lika mycket på det som jag gör. Även om det kanske inte kan klassificeras som otrohet så mår jag fruktansvärt dåligt över det jag gjorde och jag själv känner att jag befinner mig i ett underläge. Jag kan inte säga: - Men sluta nu, tror du jag skulle vara otrogen eller? eller liknande. Nu är han inte svartsjuk av sig, men ändå.
Jag vet att det här inte vad var du efterfrågade, men jag ville bara ge dig en bild från "den andra sidan" också. Jag lever med uppriktig ångest i den här relationen. Ibland har jag till och med funderat på att avsluta den för att få lov att börja om på nytt där inget svek finns. Men min partner har aldrig någonsin vänt det emot mig. Trots detta känner jag en djup ånger och kommer aldrig göra något liknande igen.

Jag har inte förlåtit, men har själv blivit förlåten. Det var ca 5 år sedan nu, och vi har det bra. Dock fanns det väl en del förmildrande omständigheter i just vårt fall, hade det t.ex varit känslor inblandade eller pågått under en längre tid tror jag inte att min partner hade förlåtit, och det hade varit tuffare för honom att komma över. Och om det varit så hade jag ju inte förtjänat att bli förlåten heller, iofs..

Tack för ditt svar. Känns bra att få höra från "den andra sidan" också då min partner var otrogen mot mig i somras. Jag har valt att lämna detta bakom oss men sedan finns det stunder det dyker upp igen :( han verkar dock glömt allt och gått vidare trots hans starka ångest han hade efteråt. Men det är väl så man måste göra för att kunna gå vidare tillsammans.

Tack för ditt svar <3 lycka till med er relation!

Vi är separerade

Vi valde att gå vidare trots att min partner hade ett förhållande bakom min rygg i flera månader, med en vän dessutom!
Det är 18 månader sedan. Jag kommer aldrig att förlåta.
Eftersom jag valt själv att stanna kvar så försöker jag att lära mig att leva med det och hoppas att tiden läker. Jag tänker och mår dåligt över det varje dag fortfarande. Hade min partner visat sådan otrolig ångest och ändrat sig så pass mycket så hade jag lämnat.
Det enda som är säkert är att ingenting blir som det var tidigare. Personligen så tror jag att jag kommer att "vakna" en dag och svaret kommer att komma till mig som från en blixt från klar himmel!

klart att du ska förlåta detta och gå vidare och må bättre eller tvärtom!
jag väntar..

Räkna med åtminstone ett år innan du kan ta ett riktigt beslut. Detta naturligtvis beroende på hur djup er relation var innan!

Lycklig sen jag insåg att det var bättre att kliva ur relationen.

Valde också att bara avsluta.
Varför skulle jag förlåta?
Hade jag varit otrogen så skulle inte tjejen ha förlåtit.

Skulle aldrig falla mig in att förlåta ett sånt svek.  Jag dumpade mitt ex samma dag jag fick reda på det, hon fick 24 timmar på sig att dra. Dagen efter var hon borta. Suddade bort henne ur mitt liv snabbt och effektivt och har aldrig ångrat det en endaste sekund.

Om man "bara dumpar" efter att man blivit bedragen, förstår jag inte vad man grinade för överhuvudtaget.

Enligt de absolut flesta är otrohet, ett svek större än något annat.  Medans att lämna/göra slut inte alls är något svek.
Många citerar till prästens ord i kyrkan: "och vara honom/henne trogen". Men orden: "älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt" betyder tydligen ingenting.

Personligen blir jag hellre bedragen 10 gånger, än att bli lämnad.

Med det inte sagt att fördömer de som skiljer sig, eller lämnar. Inte heller att jag förespråkar otrohet.