Ni som drabbats av större bristningar i samband med förlossningen

Jag fick en total sfinksterruptur grad 4 för lite mer än 6 månader sedan. Jag blev väldigt bra informerad och omhändertagen!

Direkt efter jag fått barnet på bröstet tittade bm och sa direkt att det var en stor bristning som en läkare behövde titta på. Läkaren kom in direkt och konstaterade att bm hade rätt och att jag behövde opereras. Efter övriga kontroller som görs på förlossningen förbereddes jag för operation (hårnät, nålar, kateter mm) även om jag inte kördes till operationen förrän två timmar efter att barnet fötts. Jag tyckte det var skönt att få landa lite innan operationen. Jag hann amma, barnet hann mätas och vägas och vi hann få lite tid själva jag, mannen och barnet. Det betydde mycket för mig att få den tiden och inte behöva skiljas från dem på en gång. Operationen tog nästan 1,5 timme och efteråt pratade läkaren med mig, både innan jag lämnade operationssalen men hon kom även till BB dagen efter. På BB fick jag även träffa en annan läkare som kollade hur det såg ut (och visade mig med en spegel så jag inte skulle tro att jag såg ut som en brodyrtavla där nere!) och en sjukgymnast som förklarade skadan, hur man ska träna upp muskelfunktionen igen och vilken typ av träning man ska undvika och hur länge. På BB blev jag även tillfrågad om jag ville prata med en kurator och om jag ville/behövde prata mer med bm som förlöste eller läkaren på operationen. Jag hade inget behov av det då jag kände mig väldigt välinformerad från första stund.

3 månader efter förlossningen blev jag kallad till sjukhuset för att träffa en uroterapuet. Vi pratade om hur jag läkt dittills och om jag hade några problem. Hon kollade även knipet. Allt såg normalt ut för att vara 3 månader efter förlossningen/operationen. Efter 6 månader fick jag komma på återbesök hos en läkare på specialistmödravården. Då pratade vi om, och gjorde samma kontroller, som efter 3 månader och jag fick även berätta om hur jag hade upplevt sjukvården efter skadan. Allt såg bra ut och jag är helt återställd.

Det låter inte alls bra hur du har blivit bemött! Jag blev så ledsen och uppgiven när jag fick höra omfattningen av min skada, och visst har det varit jobbigt, men jag måste ändå säga att bl a tack vare det fantastiska omhändertagandet har årerhämtningen gått mycket enklare än vad jag trodde. Jag hoppas du får de svar du söker hos sjukvården och att de tar till sig av din kritik! Lycka till med läkningen och framförallt, grattis till bebisen! :)

Vad glad jag blir av att läsa din berättelse. Det betyder ju alltså att det finns de som är bra på att informera! Får man fråga på vilket sjukhus du födde?

Kunde de säga att din bristning berodde på något eller var det bara "otur"? Var det ditt första barn?

Min bristning berodde på att det blev ett snabbt framfödande på slutet pga att dottern visade tecken på att hon inte mådde så bra. Hon mådde heller inte bra när hon kom ut så hon och pappan försvann iväg ganska direkt och det dröjde närmare sex timmar innan vi fick träffas igen. Först väntetid på operation sedan operationen och till sist uppvak. Det i sig känns som en stor sorg, att man inte fick landa tillsammans i att man nu hade fått sitt barn och blivit föräldrar.

Att då inte heller få någon information om vad som hänt med mig känns skit. Vid ett flertal tillfällen fick jag höra personalen referera till min skada som "en liten bristning" vilket i efterhand känns som ett hån! Usch vad arg jag blir men det är himla skönt att skriva av sig. Smärtlindringen jag fick med mig hem kändes också som ett skämt, alvedon och Ipren...de hjälpte i ca två timmar och sen hade jag skitont i fyra timmar innan jag fick ta nästa dos. Som nybliven mamma hade jag inte heller energi eller sinnesnärvaro till att ta reda på vart jag kunde vända mig för att få hjälp med detta (i vanliga fall ser jag mig själv som väldigt handlingskraftig och som löser ev. problem).

Vad fick du med dig för smärtlindring? Upplevde du att det var bra? Hur länge hade du ont?

Hej,

Nu berättar jag det jag kommer ihåg från när vi fick sonen (första barnet) för åtta år sen på USÖ. Vi kom in vid 16 dagen innan min födelsedag och han föddes vid 21 efter ca 30 min krysrvärkar, förlossningen gick smidigt och jag fick som jag ville = ingen smärtlindring. Vattnet gick inte förrän sonen föddes enligt journalen, han föddes med segerjubel. Som jag förstod det berodde min grad 3-4 nåt på att bm inte kunde hålla emot tillräckligt på slutet.

Jag minns inte hur länge familjen fick vara tillsammans men det konstaterades ganska snabbt att jag skulle behöva sys på operation. Fick inte vara särskilt länge tillsammans. Därefter rullades jag iväg och vi möttes av operationspetsonal som krävde en utskriven förlossningsjournal. Jag var SUR och ville inte ha nån bedövning nu heller (min plan var att åka hem efter förlossningen ;)) men självklart fick jag spinalbedövning. Själva operationen tig inte så lång tid men fick sen ligga framåt 6 tror jag på postop med kateter och alvedondropp. om jag minns rätt så kom en bm förbi en gång för att kolla något med livmodern. Tror jag fick komma tillbaka bär ena benet börjat vakna, det andra sov till långt in på förmiddagen. under FM informerade en bm mig om att jag fått en total sfinkterruptur, fick också något skriftligt. Fick aldrig någon läkarundersökning eller besök av hon som var bm under förlossningen. jag fick också träningsförbud ett tag pga skadan! Blev serverad linfrön och laktulos två eller tre gånger om dan och fick diklofenak mot smärtan tvingades stanna på sjukhuset ytterligare två nätter, helt själv utan pappan halva tiden då han fått feber. De ville se så att jag kunde kissa själv först. Tabletterna tog slut snabbt när vi kom hem och jag visste inte vad diklofenak var så vi åkte tillbaka till BB. Fick sen köpa hem den receptfria varianten (voltaren), linfrö och laktulos ( en flaska med en vit vätska). Jag åt dessa tabletter lång tid! Alvedon åt jag samtidigt först men märkte att det inte hjälpte alls mot smärtan.

jag minns att jag fick gå till vanliga bm på uppföljning en gång och att jag inte klarade av att knipa då. Jag fick också gå till en sjukgymnast på sjukhuset en gång och lära mig hur man skulle göra men vet inte om det var före eller efter bm-besöket. blev kallad till specmvc efter ca 6 månader, den manlige läkaren undrade varför jag kom så sent (vet inte sa jag!) och kollade ingenting.

enligt förlossningsjournalen som vi begärde ut syddes jag med 15 uppräknade stygn och sen

Ett antal oräknade stygn. Har inte tittat i den unna jag svarar dig men tolkar texten som att det är mer än 20 totalt. Du har rätt att begära ut en kopia av din journal!

Jag har sedan sonens födelse varit trång i slidan och om jag inte kissst när jag behöver får jag väldigt ont i magen och ibland, när jag är hård i magen, får jag sår i rumpan när jag väl lyckad gå på toa. Jag fick det trånga bekräftat när vi försökte bli gravida med småsyskon i år på fertilitetsenheten. Det finns ett instrument som används bär man ska bedöva slidan vid äggplock, samma instrument används vid återföring av befruktat ägg. Det normalstora instrumentet funkade inte att spänna upp inne i slidan utan att jag spjärnade emot för mycket, de fick använda ett mindre instrument alla tre försök dom vi gjort.

I våras nån gång kom en forskningsenkät hem om total sfinkterruptur. De frågade dock inte alls om de problem som just jag haft men det visar ju på att jag finns i nåt datasystem iaf.

Är idag grav i v11+0. Vid hälsosamtalet med bm sa jag att jag undrar om det är riskfyllt att föda vaginalt eller om det bör vara ett snitt. fick ett läkarbesök inbokat på vc två veckor senare (förra veckan). Märkligt besök, det enda som kollades var ändtarmsöppningen med ett instrument som stoppades in 3 cm, fick granulat som jag ska lösa i vatten mot förstoppning varje dag. Jag hade förväntat mig en gynundersökning men det är det tydligen spec mvc som gör... så jag tänker be om ett läkarbesök på rätt ställe imorrn på inskrivningen.

Jag tycker att de brustit i sin information till dig men hoppas att de svar du får i tråden ändå kan vara till lite hjälp.

Jag födde på Södersjukhuset i Stockholm. Var födde du?

Det var mitt andra barn. Mitt första fick jag tre år tidigare och då fick jag några mindre bristningar på insidan som bm kunde sy direkt. Ingenting mot den här bristningen alltså! För mig var det barnet som var för stort för mig så det fastnade med axlarna. Det fanns inget som varken jag är bm som förlöste kunde göra tyvärr. Jag är ändå väldigt nöjd med förlossningen i stort och inte arg/bitter/besviken på sjukhuset pga bristningen. Snarare på min bm på BVC som inte tog min oro om att barnet skulle bli stort på allvar. Något av det första jag tog upp med henne var att jag var orolig för att få ett stort barn och att behöva gå över tiden. Mitt första barn var åt det större hållet men föddes 1,5 vecka innan bf. Ju längre jag kom i graviditeten kände jag att barnet var stort. Graviditeten var liksom tung på ett helt annat sätt än med mitt första barn. Jag tog upp det varje gång hos bm som bara viftade bort det. Sista besöket (2 veckor innan bf) bröt jag ihop och då sa hon bara att har inget hänt innan bf bokar vi tid då och "så får vi se hur vi gör". Kändes inte alls lugnande för mig! Som tur var föddes barnet bara ett par dagar senare men det var alltså ändå "för sent". Både bm som förlöste, läkaren som opererade och bm på BB sa att om jag hade fått ett tul i slutet av graviditeten hade jag med största sannolikt blivit igångsatt i v 38 eller fått planerat snitt. DET är jag lite bitter över! Men jag har tagit upp det med bm på MVC. Läkaren jag träffade på spec. mödravården 6 månader efter förlossningen berättade även vilka alternativ som finns om vi vill ha ett barn till. Det kändes lugnare Då inför en ev ny graviditet.

Jag fick också ipren och alvedon plus en morfintablett som smälte under tungan som jag tog två om dagen i början och sedan trappade ner. Tror jag fick med mig 10 såna tabletter hem. Jag tog en sån på kvällen och en på morgonen så hade de värkan hela dygnet. De var jättebra! Den värsta smärtan gick över efter typ en vecka och efter 2-3 veckor behövde jag inga tabletter alls. Min kropp hade dock svårt att ta upp tråden jag syddes med så fick gå till bm varje till varannan vecka de tre första månaderna och få hjälp att ta bort tråd som "kröp ut". Men det gjorde ju inte så ont, var mest irriterande.

Jag förstår verkligen att du är arg och besviken på hur förlossningen blev och hur du blev bemött! Har du fått veta nåt om återbesök på sjukhuset? Alltså inte den vanliga återkontrollen hos bm på mvc. Vad sa de på den vanliga återkontrollen om hur läkningen såg ut? Har du förtroende för din bm på mvc för då kanske du kan prata med henne om hur sjukhuset hanterade din situation och kan hjälpa dig vidare? Du borde verkligen få komma på återkontroll på sjukhuset!!!

Jag födde på Akademiska i Uppsala. På efterkontrollen tyckte bm att det läkt fint och hon kontrollerade även knipet och tyckte att det var starkt/bra. Har också fått träffa en sjukgymnast som även hon kontrollerade knip samt tipsade om övningar.

Jag fyllde för någon vecka sedan i en enkät som hette något i stil med "8 veckor efter din bristning". I enkäten var jag ganska kritiskt och framför allt ärlig med hur jag upplevt vården, till min stora förvåning blev jag faktiskt uppringd av en bm på sjukhuset som läst min enkät och ville förklara för mig vad som hänt. Så även om det inte är ok att inte bli informerad på plats om vad som hänt så var det väldigt skönt att någon faktiskt verkade bry sig och tog sig tid att förklara för mig. Vi pratade närmare en timme och hon var även noga med att tala om att om det var några ytterligare funderingar som dök upp så var jag välkommen att kontakta henne. Tidigare har jag ju liksom inte vetat vart jag skulle vända mig eller vem jag kunnat prata med/fråga efter. Hon frågade om jag fått information om återbesök på sjukhuset, vilket jag inte fått. Hon frågade om jag ville komma på ett återbesök, men sa också att det ju enligt min vanliga bm och sjukgymnasten sett väldigt bra ut, så jag sa varken ja eller nej till ett sådant återbesök. Kanske var dumt...

Men jag har mest känt mig ledsen över att jag inte vetat vad som hänt och att jag fick vara ifrån min sambo och nyfödda dotter så länge. Bristningen gör inte ont längre däremot känns det väldigt stelt/stramt.

Skönt att du fick smärtlindring som du tyckte funkade, och tack för att du delar med dig och orkar läsa!

Vad annorlunda det ser ut runt om i landet! Konstigt med tanke på att sjukvården regleras av samma lagar vad gäller patientinformation m.m. 

Jag födde en son för 6 månader sedan (första barnet). Då han låg i vidöppet läge tog förlossningen lång tid och han syresatte sig dåligt vid krystandet och återhämtade sig inte optimalt alls vilket ledde till att man valde att ta till sugklocka. Jag fick en total sfinkterruptur.

Jag minns tyvärr inte särskilt mycket från födelseögonblicket men jag minns att jag fick upp sonen på bröstet en kort stund och därefter fick jag höra att jag fått en större bristning som måste sys på operation. Jag fick komma direkt till operationssalen där jag blev kvar i 5-6 timmar pga att läkaren som sydde blev tvungen att invänta kollega som kunde sy ihop det sista då hon själv inte fick till det. Det gjorde att jag missade värdefull tid med min förstfödde men jag är självklart tacksam över att de gjorde ett ordentligt och noggrant jobb! 

Dagen efter kom läkaren som sytt mig och förklarade hur jag skulle leva den närmsta tiden vad gäller kost och träning. Jag fick utskrivet Diklofenak och Alvedon, vilka jag inte behövde ta då jag inte hade någon smärta alls (vilket jag häpnar över än idag). Dessutom fick jag Paraffin och Inolaxol för magen och tarmarna. 

Barnmorskan som var med vid förlossningen gick igenom journalen med mig och då klarnade det hela lite, dock vet jag än idag inte vilken grad jag har på skadan (har jag fattat det rätt att total ruptur kan vara både grad 3 och 4?). 

Var på efterkontroll efter 3 månader, väldigt snabbt besök. Gynekologen sa att det egentligen var mest intressant för den som sytt att se hur det läkt (?) men nu hade hon som gjort det semester. Hon kontrollerade knipförmågan och sa att den var vad man kunde begära efter omständigheterna, vilket inte sade mig så mycket egentligen. Dessutom påpekade hon att jag absolut inte fick göra knipövningar förrän efter 6 månader/när jag slutat amma/ammar 2 ggr per dag eller när jag fått mensen tillbaka. Detta var ny info för mig men jag började ändå knipa efter 3 månader och har inte fått några besvär av det.

Eftersom jag nu flyttat till annat län har jag inte gått på någon mer kontroll därefter och vet inte om det skulle ha gjorts någon sådan heller. Jag hade dock hemskt gärna velat gå på ännu en kontroll för att veta att allt är OK. Kanske kan man höra av sig till det nya landstinget och be om att få göra en kontroll här?

Idag har jag inga större besvär. Blöder om jag är hård i magen men vet inte om det kan vara hemorrojder eller om det härrör från skadan. Dessutom har jag bråttom till toan vid nr 2 men hoppas att det kan avhjälpas med bäckenbottenträning. 

Skulle gärna vilja ge sonen ett syskon om det går men skulle aldrig våga föda vaginalt igen. Jag skulle få panik och vara rädd för att gå sönder lika mycket igen.

Vad annorlunda det ser ut runt om i landet! Konstigt med tanke på att sjukvården regleras av samma lagar vad gäller patientinformation m.m. 

Jag födde en son för 6 månader sedan (första barnet). Då han låg i vidöppet läge tog förlossningen lång tid och han syresatte sig dåligt vid krystandet och återhämtade sig inte optimalt alls vilket ledde till att man valde att ta till sugklocka. Jag fick en total sfinkterruptur.

Jag minns tyvärr inte särskilt mycket från födelseögonblicket men jag minns att jag fick upp sonen på bröstet en kort stund och därefter fick jag höra att jag fått en större bristning som måste sys på operation. Jag fick komma direkt till operationssalen där jag blev kvar i 5-6 timmar pga att läkaren som sydde blev tvungen att invänta kollega som kunde sy ihop det sista då hon själv inte fick till det. Det gjorde att jag missade värdefull tid med min förstfödde men jag är självklart tacksam över att de gjorde ett ordentligt och noggrant jobb! 

Dagen efter kom läkaren som sytt mig och förklarade hur jag skulle leva den närmsta tiden vad gäller kost och träning. Jag fick utskrivet Diklofenak och Alvedon, vilka jag inte behövde ta då jag inte hade någon smärta alls (vilket jag häpnar över än idag). Dessutom fick jag Paraffin och Inolaxol för magen och tarmarna. 

Barnmorskan som var med vid förlossningen gick igenom journalen med mig och då klarnade det hela lite, dock vet jag än idag inte vilken grad jag har på skadan (har jag fattat det rätt att total ruptur kan vara både grad 3 och 4?). 

Var på efterkontroll efter 3 månader, väldigt snabbt besök. Gynekologen sa att det egentligen var mest intressant för den som sytt att se hur det läkt (?) men nu hade hon som gjort det semester. Hon kontrollerade knipförmågan och sa att den var vad man kunde begära efter omständigheterna, vilket inte sade mig så mycket egentligen. Dessutom påpekade hon att jag absolut inte fick göra knipövningar förrän efter 6 månader/när jag slutat amma/ammar 2 ggr per dag eller när jag fått mensen tillbaka. Detta var ny info för mig men jag började ändå knipa efter 3 månader och har inte fått några besvär av det.

Eftersom jag nu flyttat till annat län har jag inte gått på någon mer kontroll därefter och vet inte om det skulle ha gjorts någon sådan heller. Jag hade dock hemskt gärna velat gå på ännu en kontroll för att veta att allt är OK. Kanske kan man höra av sig till det nya landstinget och be om att få göra en kontroll här?

Idag har jag inga större besvär. Blöder om jag är hård i magen men vet inte om det kan vara hemorrojder eller om det härrör från skadan. Dessutom har jag bråttom till toan vid nr 2 men hoppas att det kan avhjälpas med bäckenbottenträning. 

Skulle gärna vilja ge sonen ett syskon om det går men skulle aldrig våga föda vaginalt igen. Jag skulle få panik och vara rädd för att gå sönder lika mycket igen.