Orkar inte längre med hans utmattning

Du frågar hur länge utmattningen ska sitta i. För alltid troligen. Jag gick in i väggen, blev utmattad eller vad man nu vill kalla det. Det är två år sen och jag kan fortfarande inte göra allt jag kunde innan.

Jag får helt enkelt välja. Jag har ett jobb jag trivs med men det är slitigt psykiskt. Jag får mycket tillbaka men nästan jämt får jag välja om jag ska gå till jobbet eller om jag ska sköta hemmet.
Jag får skala av allt som inte är nödvändigt. Ibland får disken stå osv.

Det jag föreslår är att han går och kollar om han har D-vitaminbrist, järnbrist eller något annat, för det kan göra en jäkligt trött också.
När ni har uteslutit det eller fått klargjort att han har någon brist så är det 'bara' resten kvar.

Schema kan vara bra och nödvändigt om du vill att han hjälper dig i hushållet. Men räkna med att han kanske bara orka en sak om dagen eller kanske bara varannan dag.
Om du slänger in en tvätt så den är klar lagom tills han kommer hem så kan han hänga den när han kommer osv. Alt att han får slappna av och landa först. Han kan behöva få vara helt i fred en stund och ladda batterierna.

Mindfulness, hypnos, yoga är bra för att komma igen efter en utmattning. Det kan vara bra för dig med, för du ska inte glömmas bort i detta. Du behöver också ta hand om dig själv.

Försök få barnvakt så ni kan umgås bara ni två, det kan ju vara dagtid om så är så att ni får gå ut och äta lunch bara nit två tex.

Och du måste tyvärr acceptera att detta kommer att ta tid och att du kommer att få dra det största lasset ett bra tag. Du behöver även du skala bort allt som inte är absoluta måsten ett tag.

Något som också är superviktigt är kommunikation. Inga anklagelser utan bara tala om hur var och en känner, hur ni ska lägga upp allt arbete hemma, vad ni kan ta bort etc.

Om du eller han tex kan laga mat för en hel vecka på lördagen medan den andre har barnet/barnen så sparar ni mycket tid i veckorna.

Samordna kläder kan låta trist, men det blir enklare och effektivare att tvätta då.

Ta tio min varje kväll och plocka saker som hamnat fel, lägg i fin låda eller korg alt på sin rätta plats. (Beror på hur många barnen är och hur gamla de är ifall de själva bör få hämta sina saker de inte tagit undan)

Om han somnar vid nattningen kanske du kan ta den?

Glömde skriva: Man blir bättre, men det tar TID och iaf jag kan som sagt fortfarande inte göra allt jag kunde förut. Jag får välja. Ibland måste jag bara låta bli allt och göra ingenting. Det blir mycket utemat ibland... Eller sallad från salladsbaren, kyckling osv.

Ni är neri i en mindre bra period. Hur mycket är han värd anser du?
Om han har utmattningssyndrom kommer han att bli bättre men räkna med att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog för honom att bli sjuk.
Är det värt att vänta på? Det vet bara du.

JAg har erfarenhet av bägge världar så jag lägger ingen som helst värdering i det jag skriver. Oavsett vilken sida man står på så är det tungt, riktigt tungt.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min man lider av en ryggskada som orsakar svåra nervsmärtor sedan ca 3 år tillbaka. Detta gör att han äter starka mediciner fler ggr om dagen. Smärtan och tabletterna gör att han blir trött, avtrubbad och energilös. Självklart så lider jag av att se min livskamrat ha så ont hela tiden. Jag vill ju att han ska få vara smärtfri och glad. Men medlidandet börjar så smått överskuggas av att ALDRIG ha en pigg, glad, entusiastisk partner som kommer hem från jobbet utan dyker rätt ner i soffan, att måsta sköta allt i hushåller själv, aldrig kunna FÅ energi, motivation eller en lättsam spark i rumpan när jag själv är trött och ledsen. Det är alltid jag som måste komma med förslag och idéer om allt. Ta alla initiativ.  

Det känns som att mina resurser är på väg att rinna ut. Det var ju inte detta liv jag såg framför mig för flera år sedan. Han kan och vill inte drömma om framtiden, utan lever bara i sin smärtbubbla. Jag har försökt förklara att livet för mig och barnen fortgår och att VI vill ha saker att se fram emot. Att detta inte är en attack mot honom eller nonchalans av hans smärta. Men det är en svår balansgång. Jag vill ju samtidigt inte vara okänslig och kall vilket han tycker att jag är när jag tar upp hur JAG mår i detta. 

Känner bara att jag inte kommer att kunna fortsätta så här resten av livet...

Kan inte svara på hur en utmattningsdepression ser ut och tror att det är extremt individuellt. Har han någon annan hjälp än bara mediciner? Behöver han ngt samtalsstöd? Lära sig strategier för att undvika att hamna i psykiskt påfrestande situationer (KBT)?

Hoppas verkligen det löser sig för Er och att inte du tar slut på kuppen! 

Kram

Du var aldrig trött efter förlossning och amning?
Hur hade du känt om han dömt ut dig efter ett halvår?

Ett halvår är ingenting i sammanhanget och kan du inte stötta honom var er relation inget vidare då.

Tack! Vad många bra tips! Han har kollat sig hos läkare och han har inga brister på något.

Vi har planerat att gå ut och äta bara vi två snart så det känns bra.

Jag har egentligen inte så stora problem med att sköta "hemarbetet" under en längre tid. Jag gillar inte att bara sitta och slöa i soffan en längre stund. Det jag tycker är värst med situationen är att se min man så trött och utslagen hela kvällarna och att han knappt orkar umgås med mig alls och därför hinner bi knappt prata med varandra. Det går upp och ner, ena stunden är jag så less på hans slöhet och andra stunder är det inga problem och jag ser optimistiskt på situationen.

Vid nattning så nattar vi varsitt barn, stora brukar oftast vilja nattas av pappa...

Men tack igen för dina tips!

Precis! Trött på att alltid vara den stöttande och positiva. Vi är verkligen i en liknande situation. Känns lite som att man slösar bort sina bästa år, men det finns ju värre saker såklart.

Min man gick lite på samtal i början så han vet hur han ska undvika att hamna där igen, det är bara tröttheten som hänger sig kvar. Man får väl finna sig i det antar jag och ta en dag i taget, blicka framåt!

Hoppas att det blir bättre för er också!

Styrkekram

Du vet ingenting om våran relation, jag har inte alls dömt ut honom. Vad gäller tiden efter min förlossning och under amningen, så nej, jag var inte trött i ett halvår. De gångerna som jag var trött så fick jag inte mkt till avlastning heller eftersom han jobbade jämt jämt, därför han hamnat där han är nu.

Min man har också jobbat sig till utmattningssyndrom och det är många känslor i det, jag förstår dig. Mn kan vara både ledsen, förbannad, känna sig ensam, drar stort lass och sitter i soffan för jämnan. Min man jobbar nu 50% men det går inte alls bra egentligen. Minnesstörningar, trött, introvert, labil och "konstig". Snömos i huvudet. Det är jag som inte vill ligga hos oss.... sen är han ju nånstans mina barns far och min bäste vän...inte lätt. När fan ska det bli bra igen?

Det är skittufft att vara den som stöttar hela tiden. Min man har en kronisk depression och jag blev utbränd delvis pga det. Jag fick ta allt med hans barn, allt med hans nedstämdhet, alla initiativ osv.

Hade han aldrig varit uppåt och glad så hade jag inte orkat kämpa igenom det. Han har fortfarande sin depression, den är som sagt kronisk, men han mår oändligt mycket bättre sedan han nu efter ca 5 år börjat fatta beslut utefter hur HAN mår, inte vad han tror är bäst för alla andra.

Vändningen kom till viss del av att jag fick utmattningsdepression. Jag orkade helt enkelt inte och när jag, efter närapå ett år, insåg att inget kommer att ordna sig om inte jag ändrar hela mitt liv så valde jag att helt kliva av hans 'tåg'. Jag hade nog med mitt. Han fick ta allt med sitt barn själv, alla problem på jobbet själv. Jag lyssnade gav råd men VÄGRADE dras ner i hans negativitet.

Var han avig om mina råd och menade att så går det inte att göra så sa jag bara: Ja, du väljer ju själv, fundera på vad du mår bäst av och så gick jag. Jag vägrade älta samma problem hundra gånger. Det resulterade i att han tog en strid med sitt barns mamma kring umgänget, att han valde att byta jobb mm.

Nu kan han tom komma med små överraskningar till mig, är gladare än på länge även om han så klart dippar igen. Men jag tar inte längre på mig hans mående. Är han grinig och jag inte kan göra något åt det, ja då bryr jag mig inte om det helt enkelt. Jag går min väg så får han sitta och tjura ensam. Han har lärt sig att om inte han gör något åt sina problem så finns de kvar. Vissa saker kan han inte ändra (kontakten med mamman tex, den måste han ha tills barnet blir stort nog att själv ringa osv) men då kan han ändra sin attityd till den.

Kommer han och är grinig för att hans barns mamma varig jobbig, ja då får han skaka av sig det, inte älta och låta hans grinighet gå ut över mig eller inte umgås med mig tills han lyckats skaka av sig negativiteten.

Vi har idag ett jättebra förhållande även om vi så klart dippar då och då.