Att älska någon som har barn utan att vilja leva familjeliv...

Jag och min partner har ett problem som tär väldigt mycket på oss båda, och jag känner att jag behöver lite input från andra som kanske har varit med om samma sak. 

Jag är tillsammans med en helt underbar man (vi kan kalla honom Micke). Vi har nu varit tillsammans i 5 månader, men vi har en längre historia bakom oss. Vi har känt varandra i snart 8 år och har stått varandra väldigt nära sedan dess. Vi har varit tillsammans en gång förut, men det tog slut efter några månader för vi var så unga och hade olika personliga problem som vi behövde hantera enskilt. När vi först träffades var jag gravid, jag är ung förälder och pappan är fysiskt frånvarande. Jag har i princip uppfostrat mitt barn själv, hen är 7 år och det senaste året har varit väldigt intensivt (dels pga 6-års"trots", dels pga saker som har hänt med hens pappa, samt att jag då har ingått ett seriöst förhållande). Mitt barn är i övrigt väldigt väluppfostrad, hjälpsam, social och lätt att tycka om, vilket även Micke tycker, och de båda tycker om varandra väldigt mycket.

Problemet ligger dock i att Micke inte känner sig redo att leva familjeliv och att ha en s.k. papparoll/vara låtsaspappa till mitt barn. Jag kan tillägga att detta är inget som jag tycker att han behöver vara just nu heller, utan det kommer ju naturligt tänker jag när man har varit tillsammans längre och vardagen blir som den blir med barn och allt liksom. Jag kan inte helt beskriva exakt hur han känner eller vilket som är det jobbiga med det hela, men jag ska försöka utifrån det han har sagt till mig. 
Innan jag går in mer på det måste jag dock säga att förutom detta problemet har vi ett fantastiskt förhållande och när vi senast blev tillsammans var vi överens om att detta är något som vi båda känner att vi vill få att fungera. Vi känner båda otroligt starkt för varandra och har aldrig känt så stark kärlek förut. Jag vet att det kanske låter cheesy, men jag trodde inte att sån här kärlek fanns på riktigt innan jag insåg hur jag kände för honom. Att göra slut pga detta är därför helt uteslutet. Det måste finnas en lösning!

Som det är nu, är detta i princip det enda hindret för att vi ska kunna leva tillsammans så som vi vill. Och jag försöker ha tålamod och låta det kännas mer naturligt för honom, men som jag ser det tycker jag att han kan göra mer för att lösa detta, dock kan jag ju inte sätta mig in i exakt hur det känns för honom och han tycker att han gör allt han kan för att det ska kännas okej. Att vara hemma hos oss när barnet är här är inga större problem just nu, men när det kommer till att göra saker med vänner då jag skulle kunna ta med mitt barn, känner han att det är ett jätteproblem, vilket leder till att vi endast kan göra saker tillsammans med hans vänner utan mitt barn. Alltså känner jag mig ofta utesluten när han egentligen vill att jag ska vara med och jag också vill vara med. För mig är det inga problem att ha med mitt barn, det är ju så jag har levt i 7 år liksom, men han vill absolut inte det. 
Jag tror att det han är "rädd" för är själva ansvarsdelen. Att känna att han behöver hjälpa till med barnet, säga till hen om hen gör något dumt, att behöva anpassa sitt liv och sina aktiviteter efter barnet osv. Som jag ser det är det dock inget jag förväntar mig att han ska göra. Det är ju mitt barn och mitt ansvar så länge jag är i närheten. Men han ser det som att om han vill leva med mig behöver han också vara bonuspappa till barnet, vilket han alltså inte känner sig redo för än.

Det kanske låter som att det bästa vore att ge det mer tid, men problemet är att detta tär så mycket på oss båda (för han vill såklart inte känna som han gör) att jag nu börjar känna att det har skapat en spricka som bara blir större och större om vi inte gör något åt det redan nu..

Jag vet inte om jag egentligen behöver säga något mer just nu, jag hoppas att ni förstår vårt problem, annars är det bara att ställa frågor så ska jag svara så gott jag kan. 

Är det någon som har varit med om samma sak? Oavsett om ni ser det från min synvinkel eller hans, hur har ni löst det? Vad skulle ni ge oss för råd för att få det att fungera? 

Jättetacksam för all hjälp vi kan få! <3