Nu ser jag det kanske från fel perspektiv. Min dotter kallar min sambo för pappa. Jag ser det snarare som att hon ger honom rätten att vara en viktig del av hennes liv. Han är ju mer pappa i praktiken med uppfostran och rutiner 27 av 30 dagar per månad jämfört med hennes biologiska far som träffar henne som mest 1,5 dygn i stöten. Då har min sambo funnits med sedan hon var 1,5 år.
Sedan beror ju mycket på NÄR i livet ett barn möter en ny. Om det är före perioden när barnet kan skilja på män och kvinnor skiljt från mammor och pappor är det inte konstigt om de lägger till mamma eller pappa till en person till. Jag tror det var i kanske 3-årsåldern som min äldsta benämnde alla vuxna människor för mamma och pappa som vi mötte på stan. Hon visste ju att de inte var hennes föräldrar, men i hennes värld, mamma och pappa till någon annan oavsett om de hade barn eller inte. Sedan fick vi ett gemensamt barn i den vevan och då sa vi ju till bebisen, "ska du gå till mamma/pappa", så då blev det ju naturligt för henne med. Vi kunde ju inte säga våra namn istället, då det låtit helkonstigt även om sambon försökte innan vi fick barn att hans dotter skulle använda tilltalsnamnet på honom.
Att min bonus, på 12 år, plötsligt skulle börja säga mamma till mig hade känts konstigt. Vad hon säger när hon berättar om mig har jag ingen aning om, då jag inte har tjuvlyssnat. Jag har känt henne sedan hon var 8 år.
Min dotter säger namnet om pappas nya till mig, om hon kallar henne för mamma där är möjligt om hon mest tituleras så där, tänker jag. Sedan hade det nog känts konstigt om hon sagt att hon skulle gå till mamma och gick till någon helt annan.